Ja, då var tyvärr RHC slut än en gång. Som vanligt hann jag inte hem förrän jag längtar till nästa år. Det är bara att konstatera igen, Årets Bästa Vecka!!!
För varje år åker vi ner en dag tidigare, allt för att få ytterligare en dag på Chappen. I år startade resan redan på söndagen. Förberedelserna gick inte helt enligt planerna då inte alla i teamet anslöt sig som planerat. Teamet var inte det samma i år då många fått förhinder utan inhöll fyra 15åringar, jag och Erik. Amanda och jag slet dock på och hann bli klara under lördagen så att resan kunde avgå söndag morgon. Klockan 9.00 var alla hästar, ungdomar, alla packning och mat lastad och vi bar iväg.
Tråkigt nog hade jag en känsla av att något skulle hända och denna känsla besannades alldeles för snart. Strax innan Sillekrog ropade ungdomarna att det luktade rök bak i bodelen. Direkt tittade jag bakåt och en rökpelare kom upp från batterilådan. Jag sa åt Marcus att slita loss alla kablar han fick tag i och stannade sedan bussen. "Ut med ungdomarna och Filip" var min första tanke. Jag bad dem förbereda sig på att utrymma hästarna och gick sedan in med igen. Röken var tät och frätande men jag var tvungen att försöka få stopp på det. Erik kom in efter en stund och hjälpte till. Ganska snart var krisen över och vi kunde inte mer göra än att vänta ut röken.
Då vi stog väldigt olämpligt till på E4an fick alla ungdomar och Filip åka med Erik och jag tog bussen till Sillekrog. Där upptäckte vi att avgassystemets sista rör lossnat och fick demontera det. Ville inte prova stavhopp med lastbil...
Så snart röklukten vädrats ur åkte vi vidare. Vi kände alla av röken i luftvägarna så jag ringde Giftinformationscentralen. Fick då ganska tydliga råd på vad vi skulle hålla koll efter så att ingen av ungdomarna skulle ta skada.
Framåt eftermiddagen kom vi fram till High Chapparal och ungdomarna var nästan lyriska. Ganska snart hade vi byggt en hage, släppt ut hästarna och ordnat oss en tillfällig campingplats. Därefter åkte vi till Dilligensen och åt pizza. Efter lite ridning och mys vid bussen kröp vi alla trötta ner och somnade.
Måndagen och tisdagen spenderades ömsom med ridning och ömsom med Chappenbesök. Hästarna gick riktigt super och vår kommunikation var på topp. Amanda åkte för första gången tåget på Chappen och vi alla skrattade gott! Hon blev så rädd att hon ramlade ner på golvet! Måndagskvällen värmdes av en brasa i "Filmbyn" på Chappen. På tisdagen kom Camilla med tåg från Stockholm och vi fick skratta lika mycket åt henne på tåget! De har verkligen nerverna på utsidan, Amanda och Camilla, när det gäller sådant. Varje dag växte mer och mer av RHC fram och funktionärerna slet verkligen för att lyckas ge oss tävlande den bästa tänkbara tävlingen de kan. På tisdagen bestämde sig Mi, som först inte skulle åka i år, att hon ändock skulle komma ner. Jag blev jätteglad då Mi för det första är en av mina absolut bästa vänner och för det andra kan hålla koll på mig när jag missköter mig själv! Det var större behov än vanligt av det i år...
Marcus började bli lite krasslig på tisdagen och vi alla kände av att allt inte stod rätt till. På onsdagen ramlade de flesta in och vi fick vår vanliga campingplats och stallen blev klara. Allt var i sin ordning och vi var alla redo för att tävlingarna skulle börja.
Torsdagen började med Pole Bending, Amanda och Pelles första start. Pelle var väldigt lugn och tog det hela med ro. Han tände inte ens till utan promenerade lugnt runt banan och kammade hem en tredjeplacering! Verkligen duktigt av dem. Och framförallt så gjorde de den mjukaste ritten! Inget rycka och slita och inga sporrar hackandes mellan revbenen!
På eftermiddagen var det dags för mig och alla hästarna. Jag var dock inte i det skick jag borde och hästarna kände det direkt. Curt och Kick It var inte alls som de brukar och jag var först väldigt konfunderad över varför. Att jag inte lär mig!?!? De känner mig bättre än vad jag själv gör! Jag fick allt svårare att andas men det kunde jag ju inte erkänna. Jag skulle ju tävla. Efter att ha kämpat emot och hemlighållt det hela för Mi ett par timmar blev jag avslöjad. Mi gick och hämtade Thomas från Rescue Team och strax efter att hon gått kunde jag knappt andas längre. Inga knep fungerade och det blev bara värre. De var alla överens om att jag skulle åka in. Jag var inte av samma åsikt men då jag inte kunde prata så var det bara att lyda. All energi och koncentration gick åt till att andas. Det fick helt enkelt bli som de ville, ambulans till Värnamo Lasarett. Det jag inte visste då, men fick berättat för mig i efterhand, var att Filip sprungit efter när jag åkte. Min älskade lilla hund! Ingen är mer trogen än han!!!
Väl på sjukhuset fortsatte galenskaperna. Det diskuterades vilt fram och tillbaka om vad och hur saker skulle göras, de tröck i mig sprutor utan förberedelse, blandade ihop informationen, kallade in specialister av olika slag och allt var ett enda kaos. När jag då satt där på britsen med stora svårigheter att andas in kom läkaren och ville lyssna på lungorna. Det i sig är inte konstigt men när hon sedan säger "Ta ett djupt andetag" så hade jag kunnat ramla av britsen. Jag försökte varje sekund att få i mig mer luft men det gick inte. Det var ironiskt nog just den anledningen jag satt där av.... Läkaren upprepade sig " Dumåste ta ett djupare andetag"! Jag hade då så svårt att andas att jag inte ens kunde tala om för henne att jag inte kunde andas bättre. Skulle jag skratta eller gråta?!?
Därefter kom Mi på att hon var hungrig. Inte konstigt då vi inte ätit på hela dagen. Efter att vi skramlat ihop de kontanter vi hade med gick hon ut i korridoren för att fråga sköterskan var det fanns något att handla. "Dunk" sa det, så hade Mi svimmat igen! Hon har en förmåga att göra det ibland och gärna när vi är på tävlingar. Det är inget farligt, såtillvida att hon inte slår sig i fallet, utan bara att ta det lite lugnt en stund så är hon igång igen. Så snart jag hörde dunsen och reaktionen från sköterskan förstod jag vad som hänt. Bort med alla grejor, mask och slangar och ut till henne. Jag lyckades väsa fram något med att hon brukar svimma och att det inte är någon fara. Men ett visst kaos hade redan utbrytit. De måste ju ha undrat vad det var för typer som kommit till Småland!!!
Därefter kom diskussionen om inläggning. De ville så klart ha kvar mig på intensiven men det ville inte jag. Fredag hade det hunnit bli och det var Freestyle Reining till kvällen! Många hade väntat på att få se mig och Curt och jag hade definitivt väntat på att få rida! Andas det kunde jag göra en annan dag... Ja, jag vet, dum som få, men passion är passion....
Då regler, team, ordning och annat i lägret inte riktigt fungerat som det skulle kände jag en hopplös situation även vad gällde den biten. Jag kunde inte bara lämna fyra femtonåringar, fyra hästar och en hund vind för våg utan att veta att allt skulle skötas. Vet inte om någon förstår mig där men jag kunde inte avgå från ansvaret!
Jag släpptes efter lungröntgen och otaliga protester. Hem och vila en stund och sedan igång igen. Försöka reda ut en hållbar struktur inför kvällen och allt runt omkring. Samtidigt försöka backa Amanda med allt stöd hon behövde och förbereda henne inför Barrel Race och Freestyle Reining.
Framåt kvällen började planeringen ta sig men jag var inte i det skick jag borde. Dum som jag var vägrade jag lyssna på någon, Funktionärer, Göran Åkerström, Rescue Team, Mi, Jill, Amanda, Camilla, Filip eller mig själv. Fast besluten att fullfölja mitt projekt fick jag lägga om hela planeringen med hästarna och istället helt improvisera. Jag visste att energin och andningen inte skulle räcka så långt så jag tog helt enkelt in alla hästarna på en gång. Behöver jag berätta mer?
Större delen av denna resa är ett töcken med oklara minnen och förvirrad närvaro. Jag har svårt att komma ihåg dagar, tidsbegrepp, händelser och mycket annat. Inte minst Freestylekvällen. Många pikar har det hunnit bli från vänner av det motsatta könet att jag inte ska klä av hästarna utan istället klä av mig själv. Jag har väldigt svårt för att göra någon "Malin Bayard-grej" då jag inte tycker underkläder har med djur att göra men något kul var jag tvungen att hitta på. Jag började hur som helst med Lucy till Get Of My Back-Bryan Adams. Lucy som alltid är förvirrad fick ju knappast mer ordning när jag var helt lost! Hur skulle den lilla tjejen kunna ta två jobb när hon inte ens kan hålla ordning på ett? Hon var tapper och gjorde vad hon klarade. Jag minns mest hur jag kämpade för att inte ramla av. Därefter klädde jag av mig en klänning. Många trodde nog något annat, men under den första fanns klänning nummer två. Upp på Kick It till Where were you when the world stopped turning - Alan Jackson. Kick It kändes väldigt taggad men bromsade upp så snart hon kände hur dålig jag var. Hon ställde verkligen upp och försökte gå emot sin egen vilja, gå långsamt och ta såväl sitt eget som mitt jobb. Jag kände redan innan ritten att jag inte skulle klara mig med bara halsring så det fick bli grimma också. Jag använde dem båda men inte för Kick Its skull utan bara min egen.
När jag var klar med Kick It började kroppen säga upp sig ordentligt. Jag ville vila längre men visste att Rescue Team var mer än beredda att bära mig av banan när gränsen var nådd. Vägrade visa, upp på benen och så av med den sista klänningen. Där under hade jag mammelucker och linne. Har ingen aning om någon uppfattade det hela men tanken var god iallafall. När jag kom fram till Curt borde jag reagerat men jag var lika dum nu som innan. Curt försökte stoppa mig från att rida. Han blockade mig och försökte få mig att inse vad han redan visste. Han visste att jag inte skulle klara vår uppgift. Helt otrolig häst!!! Jag övertalade honom, satte på halsremmen och hoppade upp. Vad som sedan hände är ett frågetecken. Vad jag minns är en helt annan sak än vad som visades på filmen. Hur som helst så lyckades Curt ta oss genom piaff, spinn, volter, byten och stop. Jag minns att jag höll på att ramla flera gånger men han fångade upp mig. Avslutningsvis tog jag åter båda tjejerna som handhästar. Sedan minns jag bara hur jag skakade och kämpade med andningen. Har sällan eller aldrig varit så förvirrad! Jag minns inte och det händer verkligen inte ofta!
En start efter mig var det Amandas tur. Pelle var taggad och ville bara springa! Ingenting blev som det var tänkt men de hade så kul tillsammans! Och så söta ihop!!! Helt underbara!
Lotta och Jill tror jag tog hand om hästarna, själv fick jag sitta i tältet hos Rescue Team. Efter någon timme kom jag på att Fredrik skulle varit med på banan. Det gick mig helt förbi därinnne så han fick istället göra ett eget nummer efter att klassen var slut. Han var riktigt duktig och gjorde en sprakande show med eldstaven! Själv lyckades jag bli lurad. Micke(?) tror jag han heter ( var med vid lägret i lördags ) kom fram till mig när jag satt i tältet och frågade snällt " Men nu kan du väl ändå lova att du inte ska rida mer idag?" "Ja, det kan jag göra" svarade jag utan att tänka. Kvällen var ju här så..... "Vänta lite, vad är klockan förresten?" fortsatte jag. "Ha ha efter tolvslaget...." svarade Micke(?). Det var en bedrift av honom att lyckas få mig av banan en hel dag! En slug räv lurade en annan slug räv.... ;) ha ha
Rescue Team körde sedemera ner mig och de andra till lägret och vi alla hoppades på en lugn natt. Jensa och Mi, som hade hunnit bli riktigt rökallergisk, valde att åka hem kort efter min ritt.
Jag hann inte mycket mer än ner till bussen innan första hostattacken satte stopp igen. Underbara Eva kom genast över med medicin. Tyvärr var det redan för långt gånget och jag fick inte i mig någonting. De helt fantastiska Rescue Team fick rycka ut igen! Thomas och en otroligt rar kvinna körde in mig till Värnamo igen. Marcus följde med som röstresurs. På sjukhuset var det inte längre diskussion om inläggning. Det var en självklarhet och jag hade inte mycket att säga emot. Marcus fick såklart inte följa med och skulle hem igen men ingen gick att nå! Erik som var den enda övriga vuxna i lägret hade druckit men han kanske iallafall kunde få tag i någon som kunde köra. Men han svarade inte. Sjukhuspersonalen jagade på och ville få in mig på intensiven snarast möjligt. Jag försökte få dem att förstå att jag inte bara kunde lämna Marcus vind för våg i Värnamo själv utan telefon, pengar eller någon att vända sig till. De hade inte mycket till förståelse över det och jag ringde som en galning för att få tag i någon. Till slut fick jag ge upp och Marcus fick alla telefonnummer som kunde behövas.
Efter någon timme fick jag information om att någon ung kille hade kommit och hämtat Marcus. Min telefon hade sjukhuspersonalen stängt av och koden fanns i lägenheten i Finsta. Vem hade hämtat Marcus och var var han nu? Inte förrän på dagen fick jag veta. Då hade jag också hunnit bli sämre och förflyttad med ambulans till Jönköpings Lasarett och hunnit bli bättre igen. Någon gång på eftermiddagen kollade de mina luftvägar med kamera igen och kom fram till att jag var på väg åt rätt håll. Jag fick dock ansträngningsförbud i minst en vecka... Jag skulle snart få åka hem! Skönt! Men vem kan köra.....
Medan jag väntade hann jag få kontakt med en gammal herre utanför sjukhuset. Han ställde till det lite för sig själv och jag hjälpte honom tillrätta igen. Han var så tacksam och det gladde mig djupt att kunna förhöja hans dag! Han menade att han skulle må gott länge när jag varit så snäll! Söt farbror!
Några timmar senare hämtade Erik och Jill mig och så ner till Chappen igen.
Amanda gjorde en ritt på lördagen och en på söndagen. Båda ritterna var väldigt mjuka och fina. Inga placeringar men såväl Amanda som Pelle var nöjda med sina insatser!
På söndagen bad jag Robban att lämna en hälsning från mig via speakern. "Ett stort och varmt tack till hela Team RHC,Deltagare, Rescue Team och alla andra som hjälpt mig denna helg!!!"
Veckan kom att kantas av problem och tråkigheter MEN! Det är ingenting mot den enorma uppbackning, stöd, hjälp, vänlighet, engagemang, välvilja, omtanke och kärlek som såå många har visat! Det värmer så mycket att se hur många underbara människor jag hade runt mig på Chappen!!!!!
Utan inbördes ordning och tyvärr utan alldeles för många namn ska jag försöka nämna ER!
Amanda Segerström, Camilla Eriksson, Marcus Peterson, Fredrik Tillberg, Mi Björk, Jill Fylking, Lotta Hansen, Ola, Erik, Åke Degerman, Göran Åkerström, Robban och speakerteamet, Sekreteriatteamet, Banpersonalen, Gatepersonalen, Sven och Lilian och stallteamet, Familjen Hoas, Utställare, High Chapparals personal, Familjen Heaps, Eva, Bella, Kjelle, Nielsen, Magnus Nilsson, Leif Norberg, Michelle, Nadja, Micke, Kerstin, Richard, Ellen, Bellas lillasyster, Sofie och Ann, Malin, Lena, Vonne, Sjuksyster på Chappen, Marianne med familj, Thomas och Mia, och många många fler som jag tyvärr inte minns namnen på!
Ett särskilt stort tack till SweVo-FERT Rescue Team! Thomas för ditt stora hjärta, Micke för att höll ordning på mig, Henrik, Jens och Micke(?) för Er humor och omtanke och minst lika mycket till resten av er som jag tyvärr inte lärde mig namnen på!
Lördagen är ganska suddig i minnet men på kvällen kom Rescue Team över bland annat för att se hur jag mådde. Vi kom fram till att skratt och hostningar var förbjudet då jag genast blev sämre av det. Och vad gjorde vi sedan? Skrattade halva natten. Tjejerna var övertrötta och jag lät som en hes Kalle Anka eller något. Alla pratade glatt och om jag försökte väsa fram något så tystnade alla. "Sssch! Hon försöker säga något!" Jag väste fram det jag skulle och någon annan fick upprepa så alla skulle höra. Kanske inte låter så kul men det var riktigt tragikomiskt! Det var riktigt härliga Laholmspojkar och vi skrattade gott åt helgen Murpys Law!
Söndag var det dags att tömma boxar och börja planera för hemresa. Amanda, Camilla och jag satte igång. Efter en stund kom Marcus och Fredrik och hjälpte till. Sent på kvällen kunde vi släppa ut hästarna i hage och resten av kvällen grillade vi all mat vi hade kvar. Det var en hel del visade det sig så vi tog med en hel kasse med mat till Vildhästen där det som var hungriga fick äta. Kvällen fylldes av skratt och roliga historier och vi somnade sedan årets sista kväll på Chappen!
På måndagen åkte vi sista tågrundan och skulle sedan packa ihop lägret. Vid 15 tiden var aallt åter lastat och vi begav oss hemåt. Vi kom upp förbi Jönköping så var det dags för nästa bekymmer. Lastbilen var på väg att koka. Vi fick stanna vi Braehus och tack och lov så räckte det med att fylla på vatten. Efter mat och lite paus fortsatte färden norrut. Vid 22 tiden var vi alla väl hemma och hästarna i hagen. Alla var trötta och slitna men ändock riktigt nöjda! En riktigt rolig vecka var nu över....
Idag har vi börjat sanera allt efter resan men det är ett projekt för sig... Jag tog också in alla som var med vid kabelbranden till sjukhuset och kollade upp så ingen annan hade några bekymmer. Alla mådde bra och har klarat sig fint!
Familjen har nu också fått tillökning. Lollo födde imorse ett välskapt och friskt litet stoföl. Inga vita tecken och troligen blivande skimmel. Lollo är orolig när vi är i närheten men de båda mår väldigt väl!
Nu är det dags att krypa ner och försöka krya på sig lite till!
Än en gång,
STORT, VARMT & HJÄRTLIGT TACK TILL ER ALLA!!!!!!
Många kramar
