Sååå underbar han är, min Curt! Och just nu gillar han mig också!
En helt annan häst gick ut från stallet med bara grimma och halsring på. Täcken också såklart då det är riktigt kallt och han fryser lika mycket som jag! Ner till banan med öronen spetsade framåt. Han var så nöjd över att äntligen slippa kläderna!
Vi var nere ganska tidigt på banan men då hade vi tid att vila länge emellan. Då vädret var så dåligt valde jag att rida som jag var. I Eternalride jacka, jeans, boots och hatt. Curt hade inga utsmyckningar alls. När det väl var dags så fick vi gå in på banan. Curt spokade lite för tälten och väggarna men kändes på topphumör. Vädret till trots så sken han av glädje! Att utrustningen betyder så mycket! Efter att vi skrittat runt en stund så fick vi gå ut från banan. Speaker Robban var inte klar meed allas musik. Efter några minuter var det dags. Curt gick lugnt in på banan och han kändes visserligen lite trött men så nöjd. Han sneglade efter publiken och var helt med mig. Ju längre vi red desto bättre kändes det. Vi improviserade hela mönstret och gjorde vad vi kände var rätt. (Film kommer snart) Jag hann inte rida särskilt länge förrän första tåren kom. Efter att vi gjort några fullspeedsrundown kunde jag inte hålla mig längre och började gråta. Jag hade gjort allt det viktiga och kände att jag inte ville be om mer när han gick så fint! Jag hoppade av och kastade mig runt halsen på honom. Pussar, tack och kramar. Fan vad jag älskar denna häst!!!!! Domaren verkade inte särskilt berörd, men vad gör det? Jag var supernöjd och Curt gjorde en riktig vinst! Han var så nöjd. Scoren blev 70.5 och vi slutade som 2a. Men placeringen har ingen betydelse i jämnförelse med min och Curts relation! Vår relation växte enormt och det betyder mer än något annat!!!
Imorgon är det dags för Ranch Trail. Antingen så ställer Curt upp och bjuder tillbaka eller så bllir han arg för att jag klär på utrustning igen och i så fall är han i titel för det! Vi får se hur det går! Mitt på dagen är en Working Cowhorse planerad också.
Nu ska jag till min älskling och ge honom godis, hösilage och massor med pussar!!!! Det blir nog inga kvar till er........
2009-07-31
Fredag! Tråkigt väder...
Morgonen började med kraftig blåst och regn. Curt avskyr regn och han avskyr blåst. Tillsammans blir det inte det minsta bättre. Det visade sig strax innan start att vi inte skulle rida Pleasure utan Western Riding. Ganska enkelt mönster men Curt var på sämsta humör. Inte dum och bråkig utan bara att han vantrivdes i vädret! Jag också, så jag kan inte klandra honom. Vi frös och var blöta trots regnkläder av alla de slag. Inne på banan larvade Curt sig för det mesta som gick och vi missade både tempoväxlingar och fick ett byte som inte hörde till. Han berättade för alla att han inte ville vara där och scoren blev såklart därefter. Placeringen är nu nere på en 3. Imorgon går Ranch Trail vilket Curt kan göra väldigt bra om han är på rätt humör men är det som idag blir det inget roligt.
Ikväll är det Freestyle och det ser inte lovande ut med vädret. Förhoppningsvis blir han positiv utan utrustning men är det så här dåligt väder så kommer han vantrivas ändå.
Återkommer senare med ny rapport!
Puss och kram
Ikväll är det Freestyle och det ser inte lovande ut med vädret. Förhoppningsvis blir han positiv utan utrustning men är det så här dåligt väder så kommer han vantrivas ändå.
Återkommer senare med ny rapport!
Puss och kram
Torsdag! Djup insikt...
På väg till stallet mötte vi Göran Åkerström, tävlingens underbara veterinär. Vi började prata om våld, utrustning och Curt. Göran har också sett vad jag känt. De sista tre tävlingarna, Chappen 08, Chappen 09 och nu, har Curt inte varit den Cowhorsehäst han en gång varit. Han är inte dum, bråkig eller på annat sätt lat eller obstinat. Men han har inte samma glädje, go och känsla i sina ritter. Jag har redan från början misstänkt att det hade med utrustningen att göra men hoppats på att vi har haft svackor tillsammans. Men som jag skrev om Cowhorseritten idag så känns han inte intresserad längre. Inte med kläder på. Göran tyckte att jag betalat ett högt pris för att rida på en helt annan dimension men vi var fullständigt eniga att det är värt det. Det är värt att låta Curt pensioneras från det han inte längre trivs med! Han talar ett tydligt språk och jag kan inte tvinga honom! Jag älskar denna häst och han har ställt upp i 13 år på mina nycker och påhitt. Han älskar att gå utan utrustning och då är det det vi får fortsätta med. Jag har inte helt bestämt mig ännu. Jag hoppas fortfarande på att reglerna ska ändras så vi slipper rida med bett. Varför kan vi inte få rida med bosal och en hand? Jag tycker att det vore betydligt bättre för såväl häst som ryttare! Och då tror jag att Curt skulle vilja vara med igen. Om inte annat så har vi ju Timed Events där betsling är fri... Det ska funderas, men Curt har sagt sitt! Och han har definitivt rätt att få som han vill! HAN SKA inte göra saker för MIN skull, VI gör det VI tycker är kul TILLSAMMANS! Resten får vara!
På eftermiddagen var det dags för Ranch Cutting. Varken Curt eller jag visste riktigt hur detta skulle gå till så vi var förvirrade. Själva utplockningen av kalven gjorde han väldigt bra. Samma med Cuttingdelen. När det var dags att ta upp kalven mot fållan var det sämre. Jag hade för bråttom och tröck upp kalven på fel sida av konen. Då försökte jag lägga en Cowhorsecirkel. Kalven stack i full fart och Curt efter. Upp i maxtempo. Jag tror flera hann bli oroliga när jag och Curt kom dundrande rakt mot hjorden. Kalven vägrade släppa så det var bara för oss att stanna. Curt vill inte alltid sakta av när han äntligen får springa men nu gjorde han det på någon meter. Jätteduktig och lyhörd. Ut med kalven igen och upp. Placeringen sjönk till delad 2. Under klassen kändes Curt betydligt mer taggad och positiv men han informerade ändock om hans tycke om utrustning!
Efter klassen stod jag och Amanda och pratade. Curt stod lugnt och vilade. Då såg jag att hans underläpp vibrerade. Har den aldrig gjort förut vad jag sett. Jag rådfrågade Göran Åkerström som trodde det var någon typ av muskelsammandragning. Inget att oroa sig för. Men här talade Curt tydligt!
När jag tog av tränset syntes en kraftig förändring av Curt ansiktsuttryck! Både jag och Göran såg det. Det var ingen tvekan. Curt vill, för allt i världen, inte ha träns! Genast ville jag göra en förändring. Jag ville rida kommande Reiningklass utan träns men tyvärr så tillåter inte reglerna det.
Vi gick in i Reiningen med träns och samförstånd och Curt talade tydligt hela ritten att han inte trivdes. Jag korrigerade honom inte utan lät honom delge sin åsikt. Han är snäll som ställer upp ändå!
Därefter gick vi och pysslade om honom och lät honom mysa en stund. Sedan var det middag och godnatt.
På eftermiddagen var det dags för Ranch Cutting. Varken Curt eller jag visste riktigt hur detta skulle gå till så vi var förvirrade. Själva utplockningen av kalven gjorde han väldigt bra. Samma med Cuttingdelen. När det var dags att ta upp kalven mot fållan var det sämre. Jag hade för bråttom och tröck upp kalven på fel sida av konen. Då försökte jag lägga en Cowhorsecirkel. Kalven stack i full fart och Curt efter. Upp i maxtempo. Jag tror flera hann bli oroliga när jag och Curt kom dundrande rakt mot hjorden. Kalven vägrade släppa så det var bara för oss att stanna. Curt vill inte alltid sakta av när han äntligen får springa men nu gjorde han det på någon meter. Jätteduktig och lyhörd. Ut med kalven igen och upp. Placeringen sjönk till delad 2. Under klassen kändes Curt betydligt mer taggad och positiv men han informerade ändock om hans tycke om utrustning!
Efter klassen stod jag och Amanda och pratade. Curt stod lugnt och vilade. Då såg jag att hans underläpp vibrerade. Har den aldrig gjort förut vad jag sett. Jag rådfrågade Göran Åkerström som trodde det var någon typ av muskelsammandragning. Inget att oroa sig för. Men här talade Curt tydligt!
När jag tog av tränset syntes en kraftig förändring av Curt ansiktsuttryck! Både jag och Göran såg det. Det var ingen tvekan. Curt vill, för allt i världen, inte ha träns! Genast ville jag göra en förändring. Jag ville rida kommande Reiningklass utan träns men tyvärr så tillåter inte reglerna det.
Vi gick in i Reiningen med träns och samförstånd och Curt talade tydligt hela ritten att han inte trivdes. Jag korrigerade honom inte utan lät honom delge sin åsikt. Han är snäll som ställer upp ändå!
Därefter gick vi och pysslade om honom och lät honom mysa en stund. Sedan var det middag och godnatt.
2009-07-30
Torsdag! Lovande start...
Upp vid 7 och kl 8.30 började jag rida fram. Dock avbröts jag snart när det visade sig att de var två timmars försening pga av att staketet behövde säkras. Kl 11 kom klassen igång och det var Working Ranch Horse. Curt kändes väldigt fin i humöret och Reiningdelen var lugn, mjuk och fin. Lite för avslappnad nästan så vi fick korsgalopp två steg. I kodelen gjorde han en fin boxning och vi insåg båda två att kalven var tuff. I Fenceing fick vi jobba! Curt tog i för kung och fosterland och lyckades göra sitt jobb. Dock inte så smidigt som vi vill ha det. I Cirklarna var det än värre. Curt kändes nästan ointresserad och gillade inte kalven. Men han gjorde sitt jobb när jag hjälpte honom. Scoren var väntad, 199.5 p. Det innebar att jag ligger tvåa inför Ranch Cutting i eftermiddag.
Känslan mellan mig och Curt är iaf på topp och det är det absolut viktigaste!
Håll tummarna för oss!
Puss o kram
Känslan mellan mig och Curt är iaf på topp och det är det absolut viktigaste!
Håll tummarna för oss!
Puss o kram
Onsdag! YES, vi är på väg!
Upp strax efter 3 iväg och jobba. Hade ju velat vara ledig idag men så blev det inte! Tack o lov har Amanda hjälpt mig massor så det kan tänkas att vi kommer iväg i tid!
Efter jobbet hem och packa. Fixa lastbilen och hämta Curt.
Kl 12.00 rullade vi iväg! Inget glömt, Curt på topp och det är bara så skönt att få åka iväg!!!!
Resan rullade på riktigt bra, fram till vi nästan var framme. Då lurade GPSen ut oss på en liten grusväg i buschen. Det visade sig att även den vägen gick till Axevalla. Innan 18.00 var vi framme. Veterinärbesiktning direkt och den gick precis som den skulle. Curt verkar trivas och våra humör är på topp!!!
Red en sväng på kvällen och underlaget känns helt ok! Blir nog riktigt bra när de sladdat det lite till!
Efter lite mingel somnade vi vid 23.00.
Puss o Kram
Efter jobbet hem och packa. Fixa lastbilen och hämta Curt.
Kl 12.00 rullade vi iväg! Inget glömt, Curt på topp och det är bara så skönt att få åka iväg!!!!
Resan rullade på riktigt bra, fram till vi nästan var framme. Då lurade GPSen ut oss på en liten grusväg i buschen. Det visade sig att även den vägen gick till Axevalla. Innan 18.00 var vi framme. Veterinärbesiktning direkt och den gick precis som den skulle. Curt verkar trivas och våra humör är på topp!!!
Red en sväng på kvällen och underlaget känns helt ok! Blir nog riktigt bra när de sladdat det lite till!
Efter lite mingel somnade vi vid 23.00.
Puss o Kram
Tisdag!
Först lång jobbdag sedan massa förberedelser inför Axevalla. Längtar dit men just nu känns det osäkert ifall jag kommer iväg....
Måndag! Dålig dag...
Jobb igen men det var inte lätt att andas. Hela dagen hade jag tryck över bröstet. Borde nog sluta röka....
Söndag! Kul dag...
Ja, sovmorgon blev det inte.... Vaknade tidigt och satte igång med dagens sysslor. Vid lunch kom Kristina och avslutade köpet av Doc. Sedan badade vi med alla hästar i sjön. Tom Doc gick i och simmade. Sedan började vi förbereda lastbilen inför morgondagens besiktning.
Sen kväll igen....
Sen kväll igen....
Lördag! Lyckliga hästar!
Hela dagen har gått till att bygga hage. Har lyckats arrendera den mark jag länge velat ha och idag byggde vi hagen. Underbar natur med vall, äng, skog, naturligt vattenhål och lagom kuperad terräng. När hagen var klar hämtade vi hästarna. Mina hästar visste genast vad som var på gång. Trots att det är en bit mellan hagarna tyckte vi det var lättare att rida dem dit. Jag red Curt med Skip och Kick It som handhästar och Amanda red Pelle med Doc som handhäst. Joy följde med med Hugo.
Väl där visade vi först hästarna vattnet. Kick It var den enda som drack. När vi släppte dem var det race kan jag lova! Riktigt lyckliga! Ffa Hugo som också fick vara på bete en liten stund. Finns inget bättre än när hästarna har det riktigt riktigt bra! Nöjda och trötta åkte vi ham för att sova. Dock kom vi på att vi inte hade ätit så det fick bli Norrtälje istället. Träffade lite folk och tiden rann iväg.
Joy och jag kom hem vid 23.00tiden och började laga mat. Med andra ord blev det inte så tidig kväll som det var tänkt...
Väl där visade vi först hästarna vattnet. Kick It var den enda som drack. När vi släppte dem var det race kan jag lova! Riktigt lyckliga! Ffa Hugo som också fick vara på bete en liten stund. Finns inget bättre än när hästarna har det riktigt riktigt bra! Nöjda och trötta åkte vi ham för att sova. Dock kom vi på att vi inte hade ätit så det fick bli Norrtälje istället. Träffade lite folk och tiden rann iväg.
Joy och jag kom hem vid 23.00tiden och började laga mat. Med andra ord blev det inte så tidig kväll som det var tänkt...
Fredag!
Efter en bra dag på jobbet hade jag planerat att påbörja hagbygge. Dock var jag så trött att jag bara orkade planera bygget och gick istället och lade mig tidigt.
Torsdag!
Jobb igen. Dubbla pass idag. Börjar kännas i kroppen att jag inte sover tillräckligt.
Ingen riding då jag jobbade från 4.30 till 23.00...
Ingen riding då jag jobbade från 4.30 till 23.00...
Onsdag!
Ännu mer jobb. Var dock riktigt effektiv och lyckades pressa en hel del tid.
Red Curt på eftermiddagen och han gick riktigt fint!
Red Curt på eftermiddagen och han gick riktigt fint!
2009-07-20
Måndag! Pigg och jobbar för fullt...
Efter avslutat arbetspass åkte jag hem. Väl där bjöd jag katterna och Filip på köttfärs. Först tänkte jag att de skulle få lite grann. Men de tyckte ju det var så gott så de fick dela på hela paketet. Ett kilo köttfärs! Glufs så var det borta med undantag för ca 0.5 hekto som jag lade i matskålen. Därefter promenad med Filip, Sture följde också med, duschen och hopp i säng till 00.00.
Efter en väldigt otäck dröm, där jag vållade en allvarlig olycka med dödlig utgång, vaknade jag efter endast en timmas sömn. Därefter slumrade jag bara med oro att drömma samma sak igen. När klockan ringde borde jag varit väldigt trött men istället var jag pigg! Kanske av rädsla för att drömmen skulle bli verklighet om jag inte var vaksam. I drömmen var det en trafikolycka där jag körde lastbil så det kanske var befogat att vara vaksam.
Dagen flöt på och jag var inte trött alls. Däremot tog vissa saker längre tid än önskat så jag slutade det ena jobbet 5 minuter innan jag skulle vara på nästa. Det var 30 minuters bilresa emellan och jag skulle dessutom hinna hem, byta om och lämna Filip. Körigt värre och omöjligt att hinna. Ringde och meddelade mitt problem men det var helt ok att komma lite senare. En lättnadens suck...
På nästa jobb kastades jag in i massa sysslor och sedan dess har vi haft ganska fullt upp. Nu börjar tröttheten göra sig påmind men jag förbjöd den på besök! Den får komma en annan dag, nu har jag inte tid. Ska ju jobba....
Imorgon börjar dagen med bekymmer. Hann inte tanka lastbilen idag och dieseln räcker inte till första vändan. Jag har inte nycklar till varesig bommen eller ladan så det får nog bli lite väntetid och invänta de som har nycklar innan jag kommer iväg. Hade hoppats på att starta tidigt och komma hem i tid... Men icke...
Nu ska jag ner och spela lite kort med grabbarna!
Natti natti och puss och kram
Efter en väldigt otäck dröm, där jag vållade en allvarlig olycka med dödlig utgång, vaknade jag efter endast en timmas sömn. Därefter slumrade jag bara med oro att drömma samma sak igen. När klockan ringde borde jag varit väldigt trött men istället var jag pigg! Kanske av rädsla för att drömmen skulle bli verklighet om jag inte var vaksam. I drömmen var det en trafikolycka där jag körde lastbil så det kanske var befogat att vara vaksam.
Dagen flöt på och jag var inte trött alls. Däremot tog vissa saker längre tid än önskat så jag slutade det ena jobbet 5 minuter innan jag skulle vara på nästa. Det var 30 minuters bilresa emellan och jag skulle dessutom hinna hem, byta om och lämna Filip. Körigt värre och omöjligt att hinna. Ringde och meddelade mitt problem men det var helt ok att komma lite senare. En lättnadens suck...
På nästa jobb kastades jag in i massa sysslor och sedan dess har vi haft ganska fullt upp. Nu börjar tröttheten göra sig påmind men jag förbjöd den på besök! Den får komma en annan dag, nu har jag inte tid. Ska ju jobba....
Imorgon börjar dagen med bekymmer. Hann inte tanka lastbilen idag och dieseln räcker inte till första vändan. Jag har inte nycklar till varesig bommen eller ladan så det får nog bli lite väntetid och invänta de som har nycklar innan jag kommer iväg. Hade hoppats på att starta tidigt och komma hem i tid... Men icke...
Nu ska jag ner och spela lite kort med grabbarna!
Natti natti och puss och kram
2009-07-19
Söndag! Jobb igen...
Söndagen började med sovmorgon vilket var riktigt välbehövligt. Sedan ordnade jag anmälan till Ranch & Cow Nationals. Bara Curt följer med har jag nu bestämt mig för.
Därefter ringde en kollega från Hvbhemmet och undrade ifall jag kunde hoppa in för henne. Jag tvekade då veckan kommer vara tuff men då tog hon ett pass åt mig så var det löst. Bara att hinna med allt som skulle göras och åka till jobbet.
Här är det lugnt och fridfullt och passet närmar sig sitt slut. I veckan blir det nog ganska kort rapportering då det fortfarande är mycket jobb och övrig tid ska ges till Curt och Filip.
F.ö. så har Turbo, den påkörda hunden, fått komma hem idag och mår väl efter omständigheterna. Stor kram till alla i familjen!
Många kramar
Därefter ringde en kollega från Hvbhemmet och undrade ifall jag kunde hoppa in för henne. Jag tvekade då veckan kommer vara tuff men då tog hon ett pass åt mig så var det löst. Bara att hinna med allt som skulle göras och åka till jobbet.
Här är det lugnt och fridfullt och passet närmar sig sitt slut. I veckan blir det nog ganska kort rapportering då det fortfarande är mycket jobb och övrig tid ska ges till Curt och Filip.
F.ö. så har Turbo, den påkörda hunden, fått komma hem idag och mår väl efter omständigheterna. Stor kram till alla i familjen!
Många kramar
2009-07-18
Lördag! Riktigt lyckad dag!
Lördagen skulle börja med sovmorgon hade jag tänkt. Klarvaken 5.00, suck! Lyckades doock somna om och sov i omgångar till 10.00. Pigg och badsugen åt jag en snabb frukost, böt till bikini och så pkte jag och Filip till stranden. Väl där möttes vi av ett 50tal Belgare. Det visade sig att scouter från Belgien invaderat området, men de var väldigt trevliga och var knappast till problem. Jag och Filip badade och när jag solade tog Filip skugga från bilen. Efter några timmar kom mamma med gossarna. Vi badade och hade kul innan vi satte igång grillarna. Grillmat, bad, grillmat, bad! Gossarna njöt i fulla muggar!
Efter det åkte jag hem och fixade lite i väntan på att det skulle bli svalare. Vid 19 tiden åkte jag till hagen och hämtade Curt. Han var alldeles för pigg så jag jobbade honom först från marken. Han hade riktigt kul och vi hade bra kontakt. Efter markjobbet hoppade jag upp, självklart utan utrustning. Han var först lite spänd och larvade sig för saker utanför men därefter jobbade han jättefint. Bort till banan och testade vår kontakt lite. Han slarvade lite då jag inte litade på att han skulle vara med. Efter en paus gjorde vi tre jobb till. Bra men inte helt där jag önskade. En kort paus till och så sa jag "Ett slide till. Vi gör den riktigt bra så slutar vi sen". Fattade galopp och bad honom öka. Han ökade bra men ganska snabbt. Jag tyckte nästan det kändes som om han skulle sticka och bad honom stoppa. I tron om attt det inte skulle bli bra satt jag dåligt. Men han satte sig, och inte lite heller! Stenhårt och så djupt han kunde! 8-9 meter! Snacka om att vi människor tror för mycket! Han var såå duktig så jag hoppade av direkt och han fick rulla sig. Gos och sedan gick vi tillbaka till hagen. Lika nöjda båda två!
Resten av kvällen ska jag bara ta det lungt och vila!
Pussar och kramar
Efter det åkte jag hem och fixade lite i väntan på att det skulle bli svalare. Vid 19 tiden åkte jag till hagen och hämtade Curt. Han var alldeles för pigg så jag jobbade honom först från marken. Han hade riktigt kul och vi hade bra kontakt. Efter markjobbet hoppade jag upp, självklart utan utrustning. Han var först lite spänd och larvade sig för saker utanför men därefter jobbade han jättefint. Bort till banan och testade vår kontakt lite. Han slarvade lite då jag inte litade på att han skulle vara med. Efter en paus gjorde vi tre jobb till. Bra men inte helt där jag önskade. En kort paus till och så sa jag "Ett slide till. Vi gör den riktigt bra så slutar vi sen". Fattade galopp och bad honom öka. Han ökade bra men ganska snabbt. Jag tyckte nästan det kändes som om han skulle sticka och bad honom stoppa. I tron om attt det inte skulle bli bra satt jag dåligt. Men han satte sig, och inte lite heller! Stenhårt och så djupt han kunde! 8-9 meter! Snacka om att vi människor tror för mycket! Han var såå duktig så jag hoppade av direkt och han fick rulla sig. Gos och sedan gick vi tillbaka till hagen. Lika nöjda båda två!
Resten av kvällen ska jag bara ta det lungt och vila!
Pussar och kramar
Fredag! Trasig bil = LEDIG!!!
Natten till fredag var tuff, problem med andningen igen. Trött som bara den dels pga av jobb, dels på att jag inte är bra och därmed haft svårt att sova och dels då det blivit många sena kvällar. Iväg till jobbet och börja 5.00. Hann köra en sväng innan trafikledningen meddelade ändring, Tack o lov! En kort boggievända innan nästa långtur. Väl hos kunden skulle jag backa in till tipplatsen. Det knakade, som det gjort sedan jag fick bilen men vi har inte hittat något fel, en gång lite och sedan small det ordentligt. Boggieliftens balk gick av! Jobbigt, bara att smyga tillbaka till gropen. Efter diskussion och ingen verkstad tillgänglig beslöt Vdn att vi skulle ställa bilen. YES! LEDIG!!! Till garaget och parkera.
In i bilen och Filip kämpade mot värmen. Mot badet! Riktigt mysigt var det. Bara jag och Filip som gärna svalkade magen i vattnet. Därefter tvingade jag mig själv till vila. Skulle bara vila en stund men sov 3 timmar! Sedan hopp i duschen och byta om. Handla och iväg på grillfest hos Mi.
Väl där hälsade vi på alla. Konstigt det här med sociala beteenden. Jag älskar Mi och Christoffer och trivs verkligen i deras sällskap! Men det var bara några få andra där som jag överhuvudtaget fick någon kontakt med. Ingen var otrevlig eller dum på något sätt. Jag kände mig bara så malplacerad och kunde inte hitta något gemensamt med dem. Undlig känsla då jag knappast brukar ha problem att prata... Men jag valde att prata med dem jag funkade med och hade det riktigt trevligt. Inte så långt in på festen hände det som inte får hända! Grannens 13 åriga pojke skulle hämta deras hund. Han gjorde precis som de alla gör flera gånger om dagen och hunden sprang mot Mis grind. Pang! Där kom en bil, som tack o lov inte körde särskilt fort, och träffade Turbo. Tydliga däckmärken syntes på hans huvud och han haltade ordentligt ena bak. Lotta (ägaren) och hennes man åkte genast till Albano, Mi tog hand om Niklas (sonen) som var förkrossad då han tyckte det var hans fel och jag tog hand om föraren. Det tog några timmar innan vi fick besked men Turbo tyckte ha klarat sig väl efter omständigheterna. Han hade inga synliga skelettskador eller blödningar. Det enda som var, visserligen ganska graverande, var att han vinglade när han gick och hade lite blod i urinen. Han fick stanna för observation.
Festen dog omedelbart efter olyckan och vi åkte hem ganska snart efter att alla var tillbaka. STOR KRAM till TURBo, Lotta med familj, Mi och Christoffer och alla andra inblandade!
Kramar
In i bilen och Filip kämpade mot värmen. Mot badet! Riktigt mysigt var det. Bara jag och Filip som gärna svalkade magen i vattnet. Därefter tvingade jag mig själv till vila. Skulle bara vila en stund men sov 3 timmar! Sedan hopp i duschen och byta om. Handla och iväg på grillfest hos Mi.
Väl där hälsade vi på alla. Konstigt det här med sociala beteenden. Jag älskar Mi och Christoffer och trivs verkligen i deras sällskap! Men det var bara några få andra där som jag överhuvudtaget fick någon kontakt med. Ingen var otrevlig eller dum på något sätt. Jag kände mig bara så malplacerad och kunde inte hitta något gemensamt med dem. Undlig känsla då jag knappast brukar ha problem att prata... Men jag valde att prata med dem jag funkade med och hade det riktigt trevligt. Inte så långt in på festen hände det som inte får hända! Grannens 13 åriga pojke skulle hämta deras hund. Han gjorde precis som de alla gör flera gånger om dagen och hunden sprang mot Mis grind. Pang! Där kom en bil, som tack o lov inte körde särskilt fort, och träffade Turbo. Tydliga däckmärken syntes på hans huvud och han haltade ordentligt ena bak. Lotta (ägaren) och hennes man åkte genast till Albano, Mi tog hand om Niklas (sonen) som var förkrossad då han tyckte det var hans fel och jag tog hand om föraren. Det tog några timmar innan vi fick besked men Turbo tyckte ha klarat sig väl efter omständigheterna. Han hade inga synliga skelettskador eller blödningar. Det enda som var, visserligen ganska graverande, var att han vinglade när han gick och hade lite blod i urinen. Han fick stanna för observation.
Festen dog omedelbart efter olyckan och vi åkte hem ganska snart efter att alla var tillbaka. STOR KRAM till TURBo, Lotta med familj, Mi och Christoffer och alla andra inblandade!
Kramar
2009-07-16
Yes! I did it again!!! USA har besvarat debatten mot våld!!!
Har just fåått mail från The Humane Society Of The United States! De har nu också reagerat över våldet mot hästar på tävling och har, med anledning av att jag kontaktade dem, väckt debatt med NRHA, NCHA och NRCHA om just detta!
F-n så bra! Blir såååå glad! Har än en gång lyckats påverka åt rätt håll och det var inte lite heller!!!
Det heter ofta att en person inte kan göra skillnad. Men det är FEL! En person kan göra skillnad och förhoppningsvis förljer flera efter.
Nu kan jag ( om jag överhuvudtaget kan sova efter det här ) gott och veta att iallafall några hästar får det bättre!
STOR PUSS
F-n så bra! Blir såååå glad! Har än en gång lyckats påverka åt rätt håll och det var inte lite heller!!!
Det heter ofta att en person inte kan göra skillnad. Men det är FEL! En person kan göra skillnad och förhoppningsvis förljer flera efter.
Nu kan jag ( om jag överhuvudtaget kan sova efter det här ) gott och veta att iallafall några hästar får det bättre!
STOR PUSS
Torsdag! Doc är nu helt såld!
Efter en jobbig natt med andningssvårigheter var det dags att åka till jobbet igen. Tröttt och inte pigg i halsen. Ganska bra jobbdag utan större bekymmer. Bilen är fortfarande trasig och det är lite krångel att få den att fungera trots att den inte fungerar...
Lunchen spenderade jag och Filip i Häggvik med Mi och Kari (Mis hund). Vi tog en glass medan hundarna lekte. Ett mysigt avbrott på dagen. Efter att vi suttit en stund i gräset och det var dags att gå skulle jag resa mig. Knäet ur led... Suck! Bara att trycka tillbaka och fortsätta. Känns dock fortfarande att det inte är som det borde.
För andra gången på två dagar tackade jag nej till jobb!!!! VDn undrade ifall jag kunde jobba över men jag tackade faktiskt nej. Vet inte vad som hänt, något är fel!!!
Efter avslutat pass var det hem och byta om. Hämta Curt och Doc i hagen och till stallet för besiktning. Kristinas vän skulle komma som representant och de kom vid 16.30 tiden. Veterinären skulle komma 17.00 men ringde och meddelade att hon var försenad. Ca 1 timma trodde hon, det visade sig vara betydligt längre. Ellinor var tvungen att åka så vi lovade att filma besiktningen istället.
Besiktningen gick utmärkt! Inga hältor, skador eller andra hinder för köp. Jätteskönt, man vet ju aldrig säkert vid böjprov. Doc skötte sig klockrent och var riktigt duktig faktiskt! Så nu är han såld till, vad jag tror, ett underbart hem och en lovande framtid! Jag är så glad att jag trodde på honom och gav honom en chans!
Just hemkommen ska jag äta lite, duscha och sova. Upp kl 4.30 igen....
Ett strot grattis till Doc och Kristina!!!
Puss och kram
Lunchen spenderade jag och Filip i Häggvik med Mi och Kari (Mis hund). Vi tog en glass medan hundarna lekte. Ett mysigt avbrott på dagen. Efter att vi suttit en stund i gräset och det var dags att gå skulle jag resa mig. Knäet ur led... Suck! Bara att trycka tillbaka och fortsätta. Känns dock fortfarande att det inte är som det borde.
För andra gången på två dagar tackade jag nej till jobb!!!! VDn undrade ifall jag kunde jobba över men jag tackade faktiskt nej. Vet inte vad som hänt, något är fel!!!
Efter avslutat pass var det hem och byta om. Hämta Curt och Doc i hagen och till stallet för besiktning. Kristinas vän skulle komma som representant och de kom vid 16.30 tiden. Veterinären skulle komma 17.00 men ringde och meddelade att hon var försenad. Ca 1 timma trodde hon, det visade sig vara betydligt längre. Ellinor var tvungen att åka så vi lovade att filma besiktningen istället.
Besiktningen gick utmärkt! Inga hältor, skador eller andra hinder för köp. Jätteskönt, man vet ju aldrig säkert vid böjprov. Doc skötte sig klockrent och var riktigt duktig faktiskt! Så nu är han såld till, vad jag tror, ett underbart hem och en lovande framtid! Jag är så glad att jag trodde på honom och gav honom en chans!
Just hemkommen ska jag äta lite, duscha och sova. Upp kl 4.30 igen....
Ett strot grattis till Doc och Kristina!!!
Puss och kram
2009-07-15
Onsdag! Lite invecklad dag slutade väldigt mysigt...
Efter drygt 4 timmar hemma var det dags att bege sig igen. Jobb från 5.00 till 15.00 var det tänkt men så biidde det inte. Två vändor till Värmdö och en till Sollentuna borde jag hunnit gott och väl. Om bara allt gått som det skulle.
Första svängen till Värmdö gick egentligen utan problem men då jag hade fullt lass så fick jag inte åka med på färjan. Fick vänta till nästa. Vid nästa färja hann den bli full så jag fick inte plats. Vänta igen. Och så fortsatte det även på hemvägen.
Andra svängen gick till Sollentuna. Ibland, eller egentligen ganska ofta, har jag svårt att förstå hur folk tänker. Väl där ville kunden att jag skulle backa ut i katastrofal terräng. Över stenar större än hjulen, gropar djupare än metern, stockar, löst skräp och ca 20-40 cm löst toppmaterial. Jag förstod genast att det inte gick men kunden var övertygad. Jag backade så långt jag kunde och förklarade att jag av säkerhetsskäl inte kunde backa längre. Kunden förstod inte varför och tyckte jag skulle ta sats.... Efter samtal med Trafikledningen beslöt jag att inte försöka mer. Efter mycket diskussion skulle kunden ändock ha lassen. Som han vill. Jag tippade där det gick och 1.5 timmar efter ankomst var jag klar. Till det hela hör att lasset vägde 37.4 ton! Detta lass skulle kunden sedemera flytta ca 70 meter. För hand med skottkärra! På en dag!!! Helt otroligt....
Kraftigt försenad var det dags för sista lasset. Till Värmdö igen. Då det hunnit bli eftermiddag så var jag knappast mer ensam i färjeläget och jag fick vänta varje resa. 8 färjor senare var jag tillbaka på fastlandet och med kosan hemåt. Innan jag kom tillbaka till garaget, tankat och parkerat hade klockan hunnit passera 17.00. Ingen fara alls om det inte varitt för dagen innan....
Hem och en snabb fika. Iväg till hästarna och så red jag och Amanda ut med Curt och Pelle. Barbacka med endast grimma, barfota, shorts och linnne. Mot badet! Det finns ett ställe i närheten som inte är allmännt och där får vi bada med hästarna. En mysig tur på ca 2.5 timmar.
Snabbt till Nodsta och titta till hästarna där, till Norrtälje för att handla och sedan hem. Ska nu försöka få i en liten bit mat, duscha, gå med Filip och sedan krypa ner.
Oj, höll nästan på att glömma. Har väl förträngt det redan... Idag ringde en av mina uppdragsgivare och ville ha hjälp på ca 25 timmar i helgen. Jag fick verkligen bita mig i tungan för att inte säga ja. Efter lite samling av mod och respekt mot min kropp sa jag faktiskt nej. Nej? Till jobb? Ja, så var det. Tror bestämt att det är första gången jag sagt nej! Vet inte om jag skäms eller är stolt... Känns som att jag sviker dem men samtidigt kanske det är bra att för en gångs skull begränsa mig lite. Kommer ha jobbat dryga 80 timmar iallafall den här veckan...
Puss o kram
Första svängen till Värmdö gick egentligen utan problem men då jag hade fullt lass så fick jag inte åka med på färjan. Fick vänta till nästa. Vid nästa färja hann den bli full så jag fick inte plats. Vänta igen. Och så fortsatte det även på hemvägen.
Andra svängen gick till Sollentuna. Ibland, eller egentligen ganska ofta, har jag svårt att förstå hur folk tänker. Väl där ville kunden att jag skulle backa ut i katastrofal terräng. Över stenar större än hjulen, gropar djupare än metern, stockar, löst skräp och ca 20-40 cm löst toppmaterial. Jag förstod genast att det inte gick men kunden var övertygad. Jag backade så långt jag kunde och förklarade att jag av säkerhetsskäl inte kunde backa längre. Kunden förstod inte varför och tyckte jag skulle ta sats.... Efter samtal med Trafikledningen beslöt jag att inte försöka mer. Efter mycket diskussion skulle kunden ändock ha lassen. Som han vill. Jag tippade där det gick och 1.5 timmar efter ankomst var jag klar. Till det hela hör att lasset vägde 37.4 ton! Detta lass skulle kunden sedemera flytta ca 70 meter. För hand med skottkärra! På en dag!!! Helt otroligt....
Kraftigt försenad var det dags för sista lasset. Till Värmdö igen. Då det hunnit bli eftermiddag så var jag knappast mer ensam i färjeläget och jag fick vänta varje resa. 8 färjor senare var jag tillbaka på fastlandet och med kosan hemåt. Innan jag kom tillbaka till garaget, tankat och parkerat hade klockan hunnit passera 17.00. Ingen fara alls om det inte varitt för dagen innan....
Hem och en snabb fika. Iväg till hästarna och så red jag och Amanda ut med Curt och Pelle. Barbacka med endast grimma, barfota, shorts och linnne. Mot badet! Det finns ett ställe i närheten som inte är allmännt och där får vi bada med hästarna. En mysig tur på ca 2.5 timmar.
Snabbt till Nodsta och titta till hästarna där, till Norrtälje för att handla och sedan hem. Ska nu försöka få i en liten bit mat, duscha, gå med Filip och sedan krypa ner.
Oj, höll nästan på att glömma. Har väl förträngt det redan... Idag ringde en av mina uppdragsgivare och ville ha hjälp på ca 25 timmar i helgen. Jag fick verkligen bita mig i tungan för att inte säga ja. Efter lite samling av mod och respekt mot min kropp sa jag faktiskt nej. Nej? Till jobb? Ja, så var det. Tror bestämt att det är första gången jag sagt nej! Vet inte om jag skäms eller är stolt... Känns som att jag sviker dem men samtidigt kanske det är bra att för en gångs skull begränsa mig lite. Kommer ha jobbat dryga 80 timmar iallafall den här veckan...
Puss o kram
Tisdag! Lång jobbdag...
Upp klockan 4.30 och iväg till jobbet. Började 5,00 och slutade kl 15.30 på lastbilsjobbet. Hem och äta lite snabbt. Byta om och iväg till nästa. Där jobbade jag till 23.00. Till Norrtälje och fika lite snabbt och sedan hem. Ut med Filip (som för övrigt spenderat sista dygnet hos mamma eftersom jag skulle jobba så mycket), in i duschen och i säng.
En alldeles för lång dag att berätta i detalj men mycket skratt var det. Det vanliga dagliga strulet var såklart också med...
Natti natti
En alldeles för lång dag att berätta i detalj men mycket skratt var det. Det vanliga dagliga strulet var såklart också med...
Natti natti
2009-07-12
Söndag! Mecka, mecka och åter mecka!
Söndagen var redan bokad för att byta värmepaket i mammas bil. Men jag hade ju ordnat lite mer jobb...
Hela eftermiddagen har vi spenderat med att demontera två bakaxlar, montera en och titta på den rasade. Ja, rasad är det minsta man kan säga. Ganska rent var det. Erik frågade lite undrande om det inte skulle sitta något mer där. "Jo, det är det som ligger där nere i delar", svarade jag. Ett drev hade sprängts och de andra var kuggarna borta på. Ska man göra det så ska man göra det ordentligt....
Medan Jens och Erik monterade bakaxeln rev jag och Marcus bort två värmepaket. Det första gick bra då den bilen var ganska rensad och vi kunde nyttja avbitartången en del men på mammas bil skulle vi ju kunna bygga dit det nya också...
Väldigt trångt var det, men ett antal skratt och svordomar senare hade vi lyckats! Provkörning av fläkt och bakaxel gick super bortsett från att hastighetsgivaren inte var kompatibel. Men den byter vi lätt när vi har en ny.
Nu är vi klara och jag ska bara hoppa i duschen innan det är dags att krypa ner. Inte mycket häst blev det i helgen men kul har vi haft och det är ändock viktigast!
Puss och kram
Hela eftermiddagen har vi spenderat med att demontera två bakaxlar, montera en och titta på den rasade. Ja, rasad är det minsta man kan säga. Ganska rent var det. Erik frågade lite undrande om det inte skulle sitta något mer där. "Jo, det är det som ligger där nere i delar", svarade jag. Ett drev hade sprängts och de andra var kuggarna borta på. Ska man göra det så ska man göra det ordentligt....
Medan Jens och Erik monterade bakaxeln rev jag och Marcus bort två värmepaket. Det första gick bra då den bilen var ganska rensad och vi kunde nyttja avbitartången en del men på mammas bil skulle vi ju kunna bygga dit det nya också...
Väldigt trångt var det, men ett antal skratt och svordomar senare hade vi lyckats! Provkörning av fläkt och bakaxel gick super bortsett från att hastighetsgivaren inte var kompatibel. Men den byter vi lätt när vi har en ny.
Nu är vi klara och jag ska bara hoppa i duschen innan det är dags att krypa ner. Inte mycket häst blev det i helgen men kul har vi haft och det är ändock viktigast!
Puss och kram
Måndag! Allt som vanligt...
En vanlig dag i kaoset... Började jobba kl 6.00 då jag inte hade ordrarna för dagen. "De ligger i bilen" sa kontoret. Icke, tänkte jag när jag kom till bilen. In till kontoret igen. "Men var är de då?" undrade trafikledningen. "I brevlådan" svarade någon. Icke, igen. "Nä, men de har jag här" sa en annan. Och så iväg. Första svängen till Kista. Först tippade jag bilen utan problem. Sedan var det dags för första kassetten. Då jag stod i uppförsbacke så skulle denna kassett dras på i nedförsbacke. Inte bra, lätt att få alldeles för hög hastighet på rälsen. Mycket riktigt! Den stack iväg alldeles för snabbt så jag hann inte få undan hydraulslangarna i tid. En ganska liten smäll mot drivhjulet och pang. Så gick hjulhylsan sönder. Suck!!! Men då det var nedförsbacke och hastigheten hög så åkte kassetten på iallafall. Tippa och sedan skulle jag få tillbaka den. Ingen drivning. Hämta en hjulgrävare och förklara problemet. Kassetten var snart tillbaka på släpet och sedan rangera och tippa den sista kassetten. Ringa mecken, chefen och trafikledningen. Bara att åka till verkstaden. En timma senare var jag framme men då hade de inte tid så jag fick åka till en annan verkstad. Väl där hade de rast. Vänta, vänta och åter vänta. Efter två timmar var det fixat, som de kallade det. Ena drivhjulet var borttaget, systemet omkopplat och allt skulle fungera att rangera då de testkört.
Bort mot gropen. Då ringde trafikledningen. Omplanering. Nu skulle jag köra en sväng till Rimbo innan Kista. Ganska bra då jag inte var säker på att grejorna skulle fungera och det är betydligt närmare till Rimbo än Kista. Väl i Rimbo fanns inte en kotte på plats för att ta emot. De var på semester hela bolaget. Ingen markering var jag skulle tippa heller. Efter många om och men så kunde ett annat bolag tala om var materialet skulle vara. Tippade bilen. Sedan skulle jag över med den trasiga kassetten. Två meter stråle med hydraulolja! Kul, lika bra att låta bli så kassetten inte skulle bli fast på bilen. Ringde mecken som skulle komma inom 30 minuter. Under tiden rangerade jag den hela kassetten. När mecken kom fick vi först dra åt hydraulkopplingarna vilket verkstaden tydligt inte gjort. Sedan på med kassetten. Tippa och sedan försöka få tillbaka den. Icke! Samma fel som innan. Till slut fick vi iallafall tillbaka kassetten men beslutade att det inte var lönt att köra förrän den var helt reparerad. Inte roligt att bli stående någonstans!
Under dagen hade huvudvärken växt sig värre och värre och tack och lov fick jag sluta för dagen. I och för sig var så gott som full dag redan gjord men jag slapp övertid iallafall. Hem, titta till alla djur och sedan vila en liten stund för att därefter åka till tandläkaren.
Hos tandläkaren fick jag en läkare som inte förstod eller kunde göra sig förstådd på svenska eller engelska. Det var inte lätt, rent ut sagt omöjligt, att få henne att förstå vad jag ville ha gjort. En timma senare gav jag upp! Tröstlöst! Jag har absolut inget emot att det är utländska läkare men de måste ju kunna förstå och göra sig förstådda. Enligt min åsikt är det en förutsättning för att servicen ska fungera.
Efter det misslyckade tandläkarbesöket åkte jag och handlade och sedan skulle jag hem och laga mat. Jag kunde ju trots allt äta då planerna inte blev som de var tänkta! När jag just tagit mig igenom köerna söderut ringde mamma. Hon stod två mil längre norrut med bilproblem. Bara att vända och åka dit. 10 minuter senare hade jag än en gång passerat köerna och kommit ur Norrtälje. Upp till Sebende och byta bil med mamma. När jag körde bilen var det inget fel längre men hon är väldigt rädd för sådana saker och upplevde det säkert värre än det kanske var. Nåväl, dryga timman senare var jag tillbaka där jag var. Hem och laga mat var det...
Sedan långpromenad med Filip och katterna, natta Hugo och nu sitter jag och bloggar. Imorgon väntar en ganska tuff dag. Först lastbil från 5.30 till ca 15.30-16.00 och därefter jobbar jag på Ungdomshemmet mellan 16.30 och 22.30. Därefter upp vid ca 4.00 igen på onsdag. Inte mycket tid för vila där inte så det är nog bäst att komma i säng i tid idag...
Som syrran sa: Det vore ett paradis om det inte vore för dårarna! Och "dårarna", det är vi!
Många pussar och kramar
Bort mot gropen. Då ringde trafikledningen. Omplanering. Nu skulle jag köra en sväng till Rimbo innan Kista. Ganska bra då jag inte var säker på att grejorna skulle fungera och det är betydligt närmare till Rimbo än Kista. Väl i Rimbo fanns inte en kotte på plats för att ta emot. De var på semester hela bolaget. Ingen markering var jag skulle tippa heller. Efter många om och men så kunde ett annat bolag tala om var materialet skulle vara. Tippade bilen. Sedan skulle jag över med den trasiga kassetten. Två meter stråle med hydraulolja! Kul, lika bra att låta bli så kassetten inte skulle bli fast på bilen. Ringde mecken som skulle komma inom 30 minuter. Under tiden rangerade jag den hela kassetten. När mecken kom fick vi först dra åt hydraulkopplingarna vilket verkstaden tydligt inte gjort. Sedan på med kassetten. Tippa och sedan försöka få tillbaka den. Icke! Samma fel som innan. Till slut fick vi iallafall tillbaka kassetten men beslutade att det inte var lönt att köra förrän den var helt reparerad. Inte roligt att bli stående någonstans!
Under dagen hade huvudvärken växt sig värre och värre och tack och lov fick jag sluta för dagen. I och för sig var så gott som full dag redan gjord men jag slapp övertid iallafall. Hem, titta till alla djur och sedan vila en liten stund för att därefter åka till tandläkaren.
Hos tandläkaren fick jag en läkare som inte förstod eller kunde göra sig förstådd på svenska eller engelska. Det var inte lätt, rent ut sagt omöjligt, att få henne att förstå vad jag ville ha gjort. En timma senare gav jag upp! Tröstlöst! Jag har absolut inget emot att det är utländska läkare men de måste ju kunna förstå och göra sig förstådda. Enligt min åsikt är det en förutsättning för att servicen ska fungera.
Efter det misslyckade tandläkarbesöket åkte jag och handlade och sedan skulle jag hem och laga mat. Jag kunde ju trots allt äta då planerna inte blev som de var tänkta! När jag just tagit mig igenom köerna söderut ringde mamma. Hon stod två mil längre norrut med bilproblem. Bara att vända och åka dit. 10 minuter senare hade jag än en gång passerat köerna och kommit ur Norrtälje. Upp till Sebende och byta bil med mamma. När jag körde bilen var det inget fel längre men hon är väldigt rädd för sådana saker och upplevde det säkert värre än det kanske var. Nåväl, dryga timman senare var jag tillbaka där jag var. Hem och laga mat var det...
Sedan långpromenad med Filip och katterna, natta Hugo och nu sitter jag och bloggar. Imorgon väntar en ganska tuff dag. Först lastbil från 5.30 till ca 15.30-16.00 och därefter jobbar jag på Ungdomshemmet mellan 16.30 och 22.30. Därefter upp vid ca 4.00 igen på onsdag. Inte mycket tid för vila där inte så det är nog bäst att komma i säng i tid idag...
Som syrran sa: Det vore ett paradis om det inte vore för dårarna! Och "dårarna", det är vi!
Många pussar och kramar
Lördag! Doc såld och lek som slutar med problem...
Lördagen började med att skriva köpekontrakt för Doc. Nu är kontrakt skrivet och om han går igenom veterinärbesiktning så är han såld.
På eftermiddagen gick vi på American Car Show och sedan lite mat i trevligt sällskap. Därefter åkte vi in för att se lite fler bilar. Väldigt få showade så jag kunde ju inte låta bli. Två burnouts och sedan var det klippt. Bakaxeln skjuten. Jobbigt! Bogsering till stallet och byta bil. Träffade lite folk och tittade på bilar. Lite nostalgi att vara i bilkretsarna...
Därefter hem och äta och sedan somnade hela ligan.
Natti natti
På eftermiddagen gick vi på American Car Show och sedan lite mat i trevligt sällskap. Därefter åkte vi in för att se lite fler bilar. Väldigt få showade så jag kunde ju inte låta bli. Två burnouts och sedan var det klippt. Bakaxeln skjuten. Jobbigt! Bogsering till stallet och byta bil. Träffade lite folk och tittade på bilar. Lite nostalgi att vara i bilkretsarna...
Därefter hem och äta och sedan somnade hela ligan.
Natti natti
2009-07-11
Fredag! Skratta får jag iallafall göra...
Upp 4.30 och iväg till jobbet... Trött och väldigt svårt att andas igen. Men men, det kan jag göra en annan dag. På väg till jobbet började bilen rycka lite. Har inte hunnit tanka på ett par dagar och mätaren har legat i botten. Men det gör inget, jag har ju dunk i bilen. Soppan räckte till jobbet och så iväg. Tre vändor till Bålsta stod på planeringen. Redan första vändan kände jag mig osäker på om jag skulle klara hela dagen men det gick. Bara att kämpa på.
Under dagen funderade jag hur jag skulle göra om flera ville ha Doc. Högsta bud känns så fel. Vem passar bäst? Linnea var jättego och verkade väldigt kunnig. Högst lämplig! Maria och hennes dotter, jätte trevliga men har de den erfarenhet som behövs? Kristina, så trevlig och rar, rätt attityd och väldigt ödmjuk. Vem passar bäst för Doc? Jag tror att Kristina och Doc är Perfectfit! Nä, ingen budgivning, det får bli bäst lämpad! Hästen måste gå först!
Sista svängen hämtade jag upp Amanda vid motorvägen och fick lite sällskap. Ett roligt sms förhöjde eftermiddagen också. Med glatt humör åkte vi hemåt, skrattandes med hög musik. Väl tillbaka vid garaget ringde en försäkringsförsäljare. Att de inte begriper bättre. Tjat, tjat och tjat! Jag blir bara irriterad och obstinat! Tänker inte köpa nägonting när de tjatar!
In i min bil och iväg. Just det ingen soppa... Går nog... Det hoppade och röck, hostade och stannade. Torsk! Helt tomt var det. Ut och ta dunken. TOM! Ehh, jobbigt. Jag ringde och ringde. Försökte få tag i någon som var i närheten och kuunde hämta dunken i stallet. Till slut fick jag tag i Lotta Skoglund. Gullig som hon var kom hon direkt! Stort tack!!!
Medan vi satt där hann Kristina ringa. Hon blev bara mer och mer kär i Doc och hade bestämt sig. Hon ville ha honom. Jag förklarade mina tankar jag haft under dagen och förklarade att jag tror att hon är den som passar bäst! De andra kanske tycker att jag sviker dem eller så men hästen måste, oavsett vad, gå i första hand! Jag sa ja och köpet var bestämt. Vi gjorde upp allt runt omkring och var överens om hur det skulle gå till! Bara hem och skriva kontrakt!
Så glad jag blir för Doc! Kristina kommer ha mycket tid för honom och under våra samtal har jag förstått att hon vet vad som krävs med en unghäst. Jag tror att det kommer bli super! Hon vill dessutom satsa på Fälttävlan vilket jag tror passar Doc som handen i handsken.
Vi skulle egentligen rida Doc på kvällen men då jag frågade Kristina hur hon ville ha det så ville hon ha honom precis som han är. Hon ville helst att vi inte skulle göra någonting med honom mer än den dagliga skötseln. I den aspekten är hon att betrakta som ägare av hästen så så får det bli. Amanda var nog lite besviken att inte få rida en gång till men hon var helt och fullt införstådd i varför.
Jaha, då blev det inget rida så då åkte jag till mamma och åt middag. Därefter var jag så trött så jag fick åka hem och lägga mig. Inget roligare än så på fredagkvällen...
Under dagen funderade jag hur jag skulle göra om flera ville ha Doc. Högsta bud känns så fel. Vem passar bäst? Linnea var jättego och verkade väldigt kunnig. Högst lämplig! Maria och hennes dotter, jätte trevliga men har de den erfarenhet som behövs? Kristina, så trevlig och rar, rätt attityd och väldigt ödmjuk. Vem passar bäst för Doc? Jag tror att Kristina och Doc är Perfectfit! Nä, ingen budgivning, det får bli bäst lämpad! Hästen måste gå först!
Sista svängen hämtade jag upp Amanda vid motorvägen och fick lite sällskap. Ett roligt sms förhöjde eftermiddagen också. Med glatt humör åkte vi hemåt, skrattandes med hög musik. Väl tillbaka vid garaget ringde en försäkringsförsäljare. Att de inte begriper bättre. Tjat, tjat och tjat! Jag blir bara irriterad och obstinat! Tänker inte köpa nägonting när de tjatar!
In i min bil och iväg. Just det ingen soppa... Går nog... Det hoppade och röck, hostade och stannade. Torsk! Helt tomt var det. Ut och ta dunken. TOM! Ehh, jobbigt. Jag ringde och ringde. Försökte få tag i någon som var i närheten och kuunde hämta dunken i stallet. Till slut fick jag tag i Lotta Skoglund. Gullig som hon var kom hon direkt! Stort tack!!!
Medan vi satt där hann Kristina ringa. Hon blev bara mer och mer kär i Doc och hade bestämt sig. Hon ville ha honom. Jag förklarade mina tankar jag haft under dagen och förklarade att jag tror att hon är den som passar bäst! De andra kanske tycker att jag sviker dem eller så men hästen måste, oavsett vad, gå i första hand! Jag sa ja och köpet var bestämt. Vi gjorde upp allt runt omkring och var överens om hur det skulle gå till! Bara hem och skriva kontrakt!
Så glad jag blir för Doc! Kristina kommer ha mycket tid för honom och under våra samtal har jag förstått att hon vet vad som krävs med en unghäst. Jag tror att det kommer bli super! Hon vill dessutom satsa på Fälttävlan vilket jag tror passar Doc som handen i handsken.
Vi skulle egentligen rida Doc på kvällen men då jag frågade Kristina hur hon ville ha det så ville hon ha honom precis som han är. Hon ville helst att vi inte skulle göra någonting med honom mer än den dagliga skötseln. I den aspekten är hon att betrakta som ägare av hästen så så får det bli. Amanda var nog lite besviken att inte få rida en gång till men hon var helt och fullt införstådd i varför.
Jaha, då blev det inget rida så då åkte jag till mamma och åt middag. Därefter var jag så trött så jag fick åka hem och lägga mig. Inget roligare än så på fredagkvällen...
Torsdag!
Ja, körigt är väl det minsta jag kan kalla det nu. Mycket jobb och mycket annat på en gång. Men som sagt, jag trivs bäst när det är som mest.
Först jobb från 5.00 till 16.30. Skulle sluta tidigare då jag endast hade tre vändor till Kista idag men icke... Då jag kört jord idag och skka köra sand imorgon så måste jag tvätta. Ffa med tanke på att det regnat ganska mycket idag. Väl tillbaka vid garaget vid 14.00 visar det sig att det var fler än jag som skulle tvätta. Handskotta flaken och göra så rent jag kan... 14.30 fortfarande lika lång kö. Klockan 15.30 ringde Maria, en spekulant på Doc som skulle komma en timma senare. 16.15 kom jag äntligen in i hallen. Tvätta fort som attan och ut och parkera.
Iväg mot hagen och möta spekulanterna. En väldigt trevlig familj som nu redan hade hunnit bekanta sig med Doc. Klockan 17.30 skulle kiropraktorn komma och titta på Curt så det var bara att hämta honom. Alla hästar hade börjat gå ner mot andra sidan av hagen så jag sprang för att hinna ikapp dem. Curt såg snart att jag var på väg och stannade. Min älskade Curt! Han väntade vackert på mig och vände sig t.o.m. Kick It upptäckte snart att jag var där och kom hon med. Curt blev sur och visade att det var hans matte! När jag kom ner till grinden drog alla hästar i full fart mot ängen. Men inte Curt. Han väntade snällt med mig. Då nästa spekulant skulle komma 18.30 så tyckte jag det var smidigast att ta med Doc till stallet. På med grimma på Curt så red jag efter de andra.
Spekulanterna såg lite oroade ut när jag kom på Curt med Doc som handhäst och tre lösa hästar. För mig är det vardag men alla uppfattar det nog inte så enkelt...
Så red jag ttill stallet. Curt kände sig utvald och klev nöjt på. Doc ville öka så ganska snart travade vi. Doc var lycklig som äntligen fick göra något kul! Vid stallet försökte vi få Doc att showa i hagen men det ville inte han. Så jag sprang med honom istället. Och han showade! Så fin han är!
Sedan kom Micke (kiropraktorn). Han letade och letade men hittade inga fel på Curt. Jag berättade då att det fanns tre hemligheter. Leta ännu mer. Ut och trava. Inga fel. Då berättade jag och Micke var chockad att det inte finns några spår från skadorna. Curt mådde finfint och Micke gissade på att han skulle bli 100år!
17.00 Dags att gå tillbaka till hagen. Jag ledde Curt och Erik tog Doc. På väg tillbaka ringde Kristina, nästa spekulant. Hon hann ner till hagen innan vi kom och mötte oss. En väldigt rar, go och ödmjuk tjej som jag genast tyckte om. Och hon tyckte om Doc. Två timmar senare stod vi fortfarande och pratade. Hon var nog på vippen att säga att hon ville ha honom direkt men jag avrådde henne att bestämma sig på plats. Jag hade gjort upp med de andra spekulanterna att vi skulle sätta igång Doc fredag kväll och att de skulle komma och rida på lördag. Jag berättade detta för Kristina och sa att hon skulle ringa senast lördag lunch om hon hade betämt sig innan. Jag förklarade också att jag inte visste hur jag skulle kunna särskilja dem om flera ville ha honom. Jag tycker inte att budgivning hör hemma när det gäller hästar. Och defenitivt inte högsta bud. Hästen går först och rätt hem är betydligt viktigare än priset.
Sedan hem, äta en liten macka och hopp i säng. Trött som få...
Först jobb från 5.00 till 16.30. Skulle sluta tidigare då jag endast hade tre vändor till Kista idag men icke... Då jag kört jord idag och skka köra sand imorgon så måste jag tvätta. Ffa med tanke på att det regnat ganska mycket idag. Väl tillbaka vid garaget vid 14.00 visar det sig att det var fler än jag som skulle tvätta. Handskotta flaken och göra så rent jag kan... 14.30 fortfarande lika lång kö. Klockan 15.30 ringde Maria, en spekulant på Doc som skulle komma en timma senare. 16.15 kom jag äntligen in i hallen. Tvätta fort som attan och ut och parkera.
Iväg mot hagen och möta spekulanterna. En väldigt trevlig familj som nu redan hade hunnit bekanta sig med Doc. Klockan 17.30 skulle kiropraktorn komma och titta på Curt så det var bara att hämta honom. Alla hästar hade börjat gå ner mot andra sidan av hagen så jag sprang för att hinna ikapp dem. Curt såg snart att jag var på väg och stannade. Min älskade Curt! Han väntade vackert på mig och vände sig t.o.m. Kick It upptäckte snart att jag var där och kom hon med. Curt blev sur och visade att det var hans matte! När jag kom ner till grinden drog alla hästar i full fart mot ängen. Men inte Curt. Han väntade snällt med mig. Då nästa spekulant skulle komma 18.30 så tyckte jag det var smidigast att ta med Doc till stallet. På med grimma på Curt så red jag efter de andra.
Spekulanterna såg lite oroade ut när jag kom på Curt med Doc som handhäst och tre lösa hästar. För mig är det vardag men alla uppfattar det nog inte så enkelt...
Så red jag ttill stallet. Curt kände sig utvald och klev nöjt på. Doc ville öka så ganska snart travade vi. Doc var lycklig som äntligen fick göra något kul! Vid stallet försökte vi få Doc att showa i hagen men det ville inte han. Så jag sprang med honom istället. Och han showade! Så fin han är!
Sedan kom Micke (kiropraktorn). Han letade och letade men hittade inga fel på Curt. Jag berättade då att det fanns tre hemligheter. Leta ännu mer. Ut och trava. Inga fel. Då berättade jag och Micke var chockad att det inte finns några spår från skadorna. Curt mådde finfint och Micke gissade på att han skulle bli 100år!
17.00 Dags att gå tillbaka till hagen. Jag ledde Curt och Erik tog Doc. På väg tillbaka ringde Kristina, nästa spekulant. Hon hann ner till hagen innan vi kom och mötte oss. En väldigt rar, go och ödmjuk tjej som jag genast tyckte om. Och hon tyckte om Doc. Två timmar senare stod vi fortfarande och pratade. Hon var nog på vippen att säga att hon ville ha honom direkt men jag avrådde henne att bestämma sig på plats. Jag hade gjort upp med de andra spekulanterna att vi skulle sätta igång Doc fredag kväll och att de skulle komma och rida på lördag. Jag berättade detta för Kristina och sa att hon skulle ringa senast lördag lunch om hon hade betämt sig innan. Jag förklarade också att jag inte visste hur jag skulle kunna särskilja dem om flera ville ha honom. Jag tycker inte att budgivning hör hemma när det gäller hästar. Och defenitivt inte högsta bud. Hästen går först och rätt hem är betydligt viktigare än priset.
Sedan hem, äta en liten macka och hopp i säng. Trött som få...
2009-07-08
Nu är det körigt...
Just hemkommen från ett jobb, varit ute med hunden och om 6 timmar ska jag iväg till nästa jobb. Många kanske skulle bli tokiga men jag trivs som bäst när det är som mest! Får se hur länge det håller i sig, men jag hoppas att ddet är här för att stanna!
Inte mycket annat att berätta om idag. Dagens jobb är sekretessbelagt så det kan jag inte berätta om. Det enda jag kan säga är att det är på ett ungdomshem för grabbar. Riktigt kul var det!
Morgon började lite illa kan man säga. Jill åkte igår in med grannens Kaspiska sto och dennas treveckorsföl. Stoet hade kolik och var riktigt dålig. På Ultuna kunde man bara konstatera att hon blödde invärtes och det fanns inget annat att göra än att avliva henne fortast möjligt. Jag vaknade imorse med ett sms om att de behövde en amma. Hopp upp ur sängen och ut för att röka. Då möttes jag av Sture (en av mina katter ) som var ordentligt halt ena bak. Gick igenom honom men hottade ingenting. Nu mår haan bra igen. Men vadd gäller fölet så letade jag direkt efter en amma via Ammajouren. Det fanns ett sto i Norrtälje så det var bara att förmedla direkt. Jag vet att de varit och tittat på stoet och att de skulle åka över med det men sen har jag jobbat och inte kunnat få veta något mer. Hoppas verkligen att det fungerade!!!
Därefter var jag på försäkringsmöte och ordnade lite säkerhet fför mig själv. Allaa djur och så är försäkrade men själv har jag inte haft något skydd alls. Var hög tid....
Efter det åt jag frukost med gossarna hos mormor. Vi var ner och pratade lite med Lollo och fölet. Hon har lugnat sig betydligt. Men det otroliga är att barnen har kunnat gå fram utan minsta orolighet från hennes sida sedan första dagen! Det är ingen tvekan om att någon vuxen varit riktigt elak mot henne någon gång! Men hon gör stor skillnad på barn och vuxna! Barn fullkomligt älskar hon medan vuxna är lite läskiga. Hon har verkligen fått upp förtroendet för oss under det år vi haft henne men man märker att minnena finns där.
Sedan köpte jag en ny telefon då min nuvarande börjat krångla lite för mycket. Så förhoppningsvis kan jag snart ta emot mms igen!
Litet senare var det dags att ta hand om hästarna. Pelle var lika svårfångad idag och jag och Amanda fick hjälpas åt. Sedan iväg till jobbet!
Ja, det var onsdagens bravader. Ha det så bra och många kramar!
Inte mycket annat att berätta om idag. Dagens jobb är sekretessbelagt så det kan jag inte berätta om. Det enda jag kan säga är att det är på ett ungdomshem för grabbar. Riktigt kul var det!
Morgon började lite illa kan man säga. Jill åkte igår in med grannens Kaspiska sto och dennas treveckorsföl. Stoet hade kolik och var riktigt dålig. På Ultuna kunde man bara konstatera att hon blödde invärtes och det fanns inget annat att göra än att avliva henne fortast möjligt. Jag vaknade imorse med ett sms om att de behövde en amma. Hopp upp ur sängen och ut för att röka. Då möttes jag av Sture (en av mina katter ) som var ordentligt halt ena bak. Gick igenom honom men hottade ingenting. Nu mår haan bra igen. Men vadd gäller fölet så letade jag direkt efter en amma via Ammajouren. Det fanns ett sto i Norrtälje så det var bara att förmedla direkt. Jag vet att de varit och tittat på stoet och att de skulle åka över med det men sen har jag jobbat och inte kunnat få veta något mer. Hoppas verkligen att det fungerade!!!
Därefter var jag på försäkringsmöte och ordnade lite säkerhet fför mig själv. Allaa djur och så är försäkrade men själv har jag inte haft något skydd alls. Var hög tid....
Efter det åt jag frukost med gossarna hos mormor. Vi var ner och pratade lite med Lollo och fölet. Hon har lugnat sig betydligt. Men det otroliga är att barnen har kunnat gå fram utan minsta orolighet från hennes sida sedan första dagen! Det är ingen tvekan om att någon vuxen varit riktigt elak mot henne någon gång! Men hon gör stor skillnad på barn och vuxna! Barn fullkomligt älskar hon medan vuxna är lite läskiga. Hon har verkligen fått upp förtroendet för oss under det år vi haft henne men man märker att minnena finns där.
Sedan köpte jag en ny telefon då min nuvarande börjat krångla lite för mycket. Så förhoppningsvis kan jag snart ta emot mms igen!
Litet senare var det dags att ta hand om hästarna. Pelle var lika svårfångad idag och jag och Amanda fick hjälpas åt. Sedan iväg till jobbet!
Ja, det var onsdagens bravader. Ha det så bra och många kramar!
2009-07-07
Nu ska jag hålla mig lugn i 12 timmar till....
Ja då var ännu en dag till ända. Inga katastrofer under dagen men lite saker har som vanligt hänt!
Igår kväll var syrran på cirkus med gossarna. Lyckan var fullkomlig och Elloit sa: " Det här måste vi göra varje dag mamma. Tur att du fått nya bannkkonton"! Tänk vad lätt det är när man är liten... Därefter red de kamel med glädje. Strax därefter fick han väldigt ont i ryggen igen. Hem och kolla hur han mådde. Över 40 graders feber och ganska snart var han inte kontaktbar. Till Norrtälje och möta mormor och ambulans. Oliwer var så go och både hämtade filtar, lindade in och bar på lillebror! i Norrtälje fick Oliwer åka hem till mormor och Pua och Elliot med ambulans till Astrid Lingrens Sjukhus. Under färden vaknade Elliot till och sa: "Kul att åka ambulans fast det inte är prio 1!" Trots att han var sjuk så fanns humorn i behåll. Det visade sig vara Borrelian som ännu intee gett med sig. Nu är han hemma igen, men på väg hem grät han för att Pua skulle stanna på ÖoB. Där fanns nämligen "sådana där fyrkantiga godisar" som moster haft. Toblerone var det han ville ha. Syrran fick ringa mig för att förstå vad han ville ha.
Oliwer fick vara med mormor under dagen och sedan med och fira Amanda som fyllde 16 idag! Jättestort GRATTIS, gumman! Sedan viille Oliwer åka med moster och mormor på Kinarestaurang. Erik följde också med. Där valde han jättestora räkor! Sedan blev han så mätt att han fick ont i magen och lade sig för att vila i mosters knä. Hur söt kan man vara?
Många kloka ord ramlade ur gossen idag, att han blivit så stor!?!
Lucy låter sig fortfarande inte imponeras särskilt av Alfred och hon har blivit ganska kaxig. Doc och Skip fick idag gå in till stora hagen och de andra hästarna. Doc tog det hela med stort lugn medan Skip febrilt letade igenom för att se ifall någon blivit hingst. Ingen hade det så då försökte hon få igång Kick It. Kan inte annat än skratta åt dem!
Lungorna fortsätter göra sig påminda. Två gånger idag har det varit illa igen men ordnat sig ganska snart. Har ont hela tiden men det lättar nog vad det lider. Klarar fortfarande inte att ta i. Då skenar pulsen och andningen klarar inte mer än vilostatus. Jobbigt att andas för vila och arbeta hårt. Matematiken går inte riktigt ihop där tyvärr...
Ingen klarhet för övrigt idag, men det ordnar sig alltid på ett eller annat sätt!
Att jag ska hålla mig lugn i 12 timmar till är för att jag imorgon ska försöka ordna lite säkerhet för mig själv. Är kanske hög tid att skaffa en olycksfallsförsäkring. Man vet ju aldrig när jag lyckas nästa gång....
Kramar till er alla och än en gång GRATTIS AMANDA!!!!
Igår kväll var syrran på cirkus med gossarna. Lyckan var fullkomlig och Elloit sa: " Det här måste vi göra varje dag mamma. Tur att du fått nya bannkkonton"! Tänk vad lätt det är när man är liten... Därefter red de kamel med glädje. Strax därefter fick han väldigt ont i ryggen igen. Hem och kolla hur han mådde. Över 40 graders feber och ganska snart var han inte kontaktbar. Till Norrtälje och möta mormor och ambulans. Oliwer var så go och både hämtade filtar, lindade in och bar på lillebror! i Norrtälje fick Oliwer åka hem till mormor och Pua och Elliot med ambulans till Astrid Lingrens Sjukhus. Under färden vaknade Elliot till och sa: "Kul att åka ambulans fast det inte är prio 1!" Trots att han var sjuk så fanns humorn i behåll. Det visade sig vara Borrelian som ännu intee gett med sig. Nu är han hemma igen, men på väg hem grät han för att Pua skulle stanna på ÖoB. Där fanns nämligen "sådana där fyrkantiga godisar" som moster haft. Toblerone var det han ville ha. Syrran fick ringa mig för att förstå vad han ville ha.
Oliwer fick vara med mormor under dagen och sedan med och fira Amanda som fyllde 16 idag! Jättestort GRATTIS, gumman! Sedan viille Oliwer åka med moster och mormor på Kinarestaurang. Erik följde också med. Där valde han jättestora räkor! Sedan blev han så mätt att han fick ont i magen och lade sig för att vila i mosters knä. Hur söt kan man vara?
Många kloka ord ramlade ur gossen idag, att han blivit så stor!?!
Lucy låter sig fortfarande inte imponeras särskilt av Alfred och hon har blivit ganska kaxig. Doc och Skip fick idag gå in till stora hagen och de andra hästarna. Doc tog det hela med stort lugn medan Skip febrilt letade igenom för att se ifall någon blivit hingst. Ingen hade det så då försökte hon få igång Kick It. Kan inte annat än skratta åt dem!
Lungorna fortsätter göra sig påminda. Två gånger idag har det varit illa igen men ordnat sig ganska snart. Har ont hela tiden men det lättar nog vad det lider. Klarar fortfarande inte att ta i. Då skenar pulsen och andningen klarar inte mer än vilostatus. Jobbigt att andas för vila och arbeta hårt. Matematiken går inte riktigt ihop där tyvärr...
Ingen klarhet för övrigt idag, men det ordnar sig alltid på ett eller annat sätt!
Att jag ska hålla mig lugn i 12 timmar till är för att jag imorgon ska försöka ordna lite säkerhet för mig själv. Är kanske hög tid att skaffa en olycksfallsförsäkring. Man vet ju aldrig när jag lyckas nästa gång....
Kramar till er alla och än en gång GRATTIS AMANDA!!!!
2009-07-06
Då har man nog gjort bort sig igen!
Vet inte hur jag lyckas men på något vänster ställer jag ju alltid till det! Visserligen är detta inte bekräftat men omständigheterna och magkänslan är övertygande.
Ni som känner mig vet hur svårflörtad, envis, rättfram och klumpig jag kan vara. Men jag anser att det är bättre att vara ärlig och osmidig än smidig och oärlig. Ni vet också att jag helst inte lägger energi på onödiga saker. Däribland så vill jag inte lägga energi på ytliga diskussioner och bara hålla en mask för sakens skull. Ska det vara så ska det vara från hjärtat. Men nu är det ju så att alla inte känner mig lika väl...
En ganska ny vän ( eller om jag nu sabbat det ) och jag har haft mycket kontakt under en kort period. Jag körde som vanligt på med min humor men också bekräftelse på att jag tyckte denna någon var en väldigt intressant person. Som vanligt så sa jag ju saker som bara ramlar ur och inte är så väl genomtänkta. Även om jag jobbar på att bli bättre där så är målet inte ännu nått... Jag har nu känslan av att ha vilselett denna person genom mina kommentarer och skrämts. Ärligt talat så tror jag att jag lyckats framställa mig som en ganska naiv, desperat och galen person...
Så är knappast fallet, jo galen är jag, men inte på det negativa sättet. Detta kanske inte riktigt hör hemma här tycker ni men för mig gör det det. Jag jobbar konstant med att försöka bli en bättre människa och lära känna mig själv allt djupare för att inte begå misstag. Jag avskyr verkligen att skada, såra, svika eller på annat sätt göra någon ens det minsta illa! Verkligen tråkigt om jag nu på något sett gjort denna person orätt! Det var aldrig min intension och nu står jag lite i en återvändsgränd. Ska jag, med risk att förvärra, ta tag i det och försöka förklara eller avvakta och först få bekräftat att det är som det verkar?
Det här med självkänndom har ju verkligen med Eternal Ride att göra. Allt jag gör med hästarna handlar om just det. Att kunna rannsaka sig själv och se sina egna fel och brister men självklart även styrkor. Det är ju jag och inte hästen som gör det hela invecklat!
Bara lite funderingar så här en måndagskväll i Juli...
Om denna person läser, det tror jag inte men, och känner sig träffad så kontakta gärna mig och fråga, skäll eller prata så löser vi förhoppningsvis eventuella missförstånd!
Många kramar
Ni som känner mig vet hur svårflörtad, envis, rättfram och klumpig jag kan vara. Men jag anser att det är bättre att vara ärlig och osmidig än smidig och oärlig. Ni vet också att jag helst inte lägger energi på onödiga saker. Däribland så vill jag inte lägga energi på ytliga diskussioner och bara hålla en mask för sakens skull. Ska det vara så ska det vara från hjärtat. Men nu är det ju så att alla inte känner mig lika väl...
En ganska ny vän ( eller om jag nu sabbat det ) och jag har haft mycket kontakt under en kort period. Jag körde som vanligt på med min humor men också bekräftelse på att jag tyckte denna någon var en väldigt intressant person. Som vanligt så sa jag ju saker som bara ramlar ur och inte är så väl genomtänkta. Även om jag jobbar på att bli bättre där så är målet inte ännu nått... Jag har nu känslan av att ha vilselett denna person genom mina kommentarer och skrämts. Ärligt talat så tror jag att jag lyckats framställa mig som en ganska naiv, desperat och galen person...
Så är knappast fallet, jo galen är jag, men inte på det negativa sättet. Detta kanske inte riktigt hör hemma här tycker ni men för mig gör det det. Jag jobbar konstant med att försöka bli en bättre människa och lära känna mig själv allt djupare för att inte begå misstag. Jag avskyr verkligen att skada, såra, svika eller på annat sätt göra någon ens det minsta illa! Verkligen tråkigt om jag nu på något sett gjort denna person orätt! Det var aldrig min intension och nu står jag lite i en återvändsgränd. Ska jag, med risk att förvärra, ta tag i det och försöka förklara eller avvakta och först få bekräftat att det är som det verkar?
Det här med självkänndom har ju verkligen med Eternal Ride att göra. Allt jag gör med hästarna handlar om just det. Att kunna rannsaka sig själv och se sina egna fel och brister men självklart även styrkor. Det är ju jag och inte hästen som gör det hela invecklat!
Bara lite funderingar så här en måndagskväll i Juli...
Om denna person läser, det tror jag inte men, och känner sig träffad så kontakta gärna mig och fråga, skäll eller prata så löser vi förhoppningsvis eventuella missförstånd!
Många kramar
Så var semestern slut!
Det var knappast några problem att sysselsätta mig under semestern. Jobb, jobb och jobb. Blev inringd igen så nu är det jobb i minst 5 veckor framåt. Därefter får vi se. Jobbar på att bli ledig till Axevalla så jag kan åka dit med Curt. Vore riktigt kul! Särskilt efter att Jan Strömberg ordnat Freestyle på min förfrågan. Skulle vara rent av taskigt ifall jag inte dök upp då! 
Därefter var vi ner & hälsade på Gem. Hon mår hur bra som helst och trivs väl i sin roll på ridskolan. Hon hade dock haft olovligt besök här om natten. En årshingst (troligen Quarter) hade rymt in till henne. Ingen vet ifall hon är betäckt, men det märker vi snart... Och om det är en Quarter som pappa så blir inte jag ledsen...
Idag har vi börjat fira Amanda med att köra över Lucy till Alfred. Amanda har med andra ord fått ett föl i födelsedagspresent. Agneta står för kostnaden fram till att fölet är avvant och vi står för språnget. En ganska skaplig 16-årspresent tror jag. Amanda har varit kär i både Lucy och Alfred sedan hon först såg dem så bättre föräldrar till fölet kan det knappast bli.
Lucy har aldrig varit ifrån Curt, Kick It eller tidigare Maggan så det var nog lite av en chock för henne. Hon gick hur snällt som helst på transporten och stod minst lika snällt på vägen dit. Väl där kände hon igen sig men hittade inte sina kompisar. När vi släppte in Alfred såg hon för första gången vuxen ut. Hon hade klass och stil och lät sig inte imponeras av honom i första taget! Där har jag fostrat henne väl... Han kämpade på och var hur fin som helst! Lucy fortsatte vara svårflörtad och ropade mest efter sin egna familj (Curt & Kick It). Men tyvärr måste ju även Lucy bli vuxen! Fast hon inte vill...
Nu ska hon gå kvar där i några veckor så hon säkert hinner bli dräktig, hinner få gå med Lollo & fölet och får leva lite utan sin trygga hemmiljö. Amanda var lycklig men nog lite chockad. För mig var det självklart att hon ska få ett föl men för henne var det nog större än så.
Dagen varvades med lite shopping. Ja, shopping! Jag har varit & handlat! Kors i taket. Men jag har mina ryck var femte år eller något... Köpte två par nya jeans, en tröja och ett par skor. Riktigt mycket för att vara jag...
Sedan tillbaka till mamma där det vankades middag. Jag, Joy, Amanda, Pua, Oliwer, Elliot, Erik & mamma. Trevlig grillmiddag i lugn & ro. Sedan tillbaka till hästarna.
Pelle har de sista dagarna varit livrädd för människor. Ingen av oss vet vad som hänt. Amanda & Pelle har inte haft någon dispyt och han har bara varit ledig i hagen men något måste ha hänt. han går ibland att lura i fällan så vi får tag i huvan men så snart han upptäcker det så kastar han sig handlöst bakåt och slåss för sitt liv. Pelle har alltid varit hur go som helst och kommer i galopp när han ser en människa! Imorgon ska vi jobba med honom & försöka ta reda på vad som skrämmer honom. Han är inte dum, utan rädd, vilket förbryllar ännu mer!
Därefter var vi ner & hälsade på Gem. Hon mår hur bra som helst och trivs väl i sin roll på ridskolan. Hon hade dock haft olovligt besök här om natten. En årshingst (troligen Quarter) hade rymt in till henne. Ingen vet ifall hon är betäckt, men det märker vi snart... Och om det är en Quarter som pappa så blir inte jag ledsen...
De små olyckor som hänt idag hoppar vi över... Blir bara långrandigt...
Faktum är att jag är trött den tidiga timman till trots och tänkte stänga ner hjärnverksamheten för idag!
Puss & Kram till Er alla!
Då har jag lyckats igen...
Kan inte annat än skratta åt mig själv! Klantig som få, finns det någon tävling i det? Skulle vinna direkt...
Gick ut med Filip för en stund sedan. Han tyckte att matte var tråkig som bara pratar i telefon eller smsar hela tiden. Som jag tidigare berättat var det otroligt många gulliga människor som ställde upp på Chappen. Många av dem kände jag inte sen tidigare men börjar nu. Har haft kontakt med några riktigt roliga, goa och snälla människor sedan jag kom hem. Telefonen har gått varm kan jag säga. Sms åt flera olika håll hela tiden och samtal därimellan. Men Telia blir nog bara glada... Ja, jag vet! Det var inget nytt att min telefon går varm, men nu är det ännu mer än tidigare. Inte bara 23 timmar per dygn...:p
Hur som helst. Skulle ta en lugn och tidig kväll. Ha, märker det... Fastnade i telefon och sedan var klockan halv två. Sedan ut med hunden och vad gör jag då? Snubblar på ett extremt stort ogräs! Säkert 3 mm i diameter och minst 20 cm högt! Hur lyckas jag? Plattfall framåt... Klarade det utan blesyrer så då gör jag om det hela. Skruttis (katten) ville komma in och såklart få mat. Självklart! Bara att servera, vänder 180 grader och pang! Ett ben var i vägen för det andra och plattfall! Den här gången var det inte en mjuk gräsmatta framför utan köksbänken... Gick dock väl iallafall. Med min smidighet kunde det blivit en platt hund eller något istället. Han och katten stod tack o lov bakom för att äta. De såg evinnerligt trötta ut när jag störde deras matro...
En sak jag glömde. Nej, förbisåg menar jag för glömmer gör jag ju inte... host host... Syrran & jag pratade om att hitta på något kul om två veckor på helgen. Förslagsvis blev då grillparty vid Bygget. Först med alla som vill, stor som liten, gammal som ung. Sedan fortsätta med mer party när barnen åkt hem. Vill ni vara med? Ni som känner mig vet det men inte alla andra. Väldigt nära nyktert så länge barnen är där och sedan får var och en välja själva. Krav för inträde! Badkläder & massor med humor!!!
Nu ska jag koncentrera mig och gå de metrar som är till sängen. ;) Får hålla tummarna att jag inte snubblar på sänggaveln eller så....
Många pussar & kramar till alla nya och gamla vänner! God natt
Gick ut med Filip för en stund sedan. Han tyckte att matte var tråkig som bara pratar i telefon eller smsar hela tiden. Som jag tidigare berättat var det otroligt många gulliga människor som ställde upp på Chappen. Många av dem kände jag inte sen tidigare men börjar nu. Har haft kontakt med några riktigt roliga, goa och snälla människor sedan jag kom hem. Telefonen har gått varm kan jag säga. Sms åt flera olika håll hela tiden och samtal därimellan. Men Telia blir nog bara glada... Ja, jag vet! Det var inget nytt att min telefon går varm, men nu är det ännu mer än tidigare. Inte bara 23 timmar per dygn...:p
Hur som helst. Skulle ta en lugn och tidig kväll. Ha, märker det... Fastnade i telefon och sedan var klockan halv två. Sedan ut med hunden och vad gör jag då? Snubblar på ett extremt stort ogräs! Säkert 3 mm i diameter och minst 20 cm högt! Hur lyckas jag? Plattfall framåt... Klarade det utan blesyrer så då gör jag om det hela. Skruttis (katten) ville komma in och såklart få mat. Självklart! Bara att servera, vänder 180 grader och pang! Ett ben var i vägen för det andra och plattfall! Den här gången var det inte en mjuk gräsmatta framför utan köksbänken... Gick dock väl iallafall. Med min smidighet kunde det blivit en platt hund eller något istället. Han och katten stod tack o lov bakom för att äta. De såg evinnerligt trötta ut när jag störde deras matro...
En sak jag glömde. Nej, förbisåg menar jag för glömmer gör jag ju inte... host host... Syrran & jag pratade om att hitta på något kul om två veckor på helgen. Förslagsvis blev då grillparty vid Bygget. Först med alla som vill, stor som liten, gammal som ung. Sedan fortsätta med mer party när barnen åkt hem. Vill ni vara med? Ni som känner mig vet det men inte alla andra. Väldigt nära nyktert så länge barnen är där och sedan får var och en välja själva. Krav för inträde! Badkläder & massor med humor!!!
Nu ska jag koncentrera mig och gå de metrar som är till sängen. ;) Får hålla tummarna att jag inte snubblar på sänggaveln eller så....
Många pussar & kramar till alla nya och gamla vänner! God natt
2009-07-05
Vardagen fortsätter enligt historien...
Min älskade syskonbarn, Oliwer & Elliot!Ja ingen blir väl förvånad.... Olyckor och kaos fortsätter. Men som oftast, tack o lov, ingen skada skedd!
I förrgår bröt, som tidigare berättat, Agneta benet. Hon opererades igår och som vanligt när vi är med så strular det. Olika bud om gips, inte gips, mediciner, inte mediciner o.s.v. Hon skulle varit hemma igen nu men är fortfarande kvar på sjukhuset. Många kramar till dig vännen!
Sedan jag kom hem från Chappen har jag varit rastlös och velat hitta på något som inte hör vardagen till. Imorse vaknade jag med lust att hoppa i bilen och åka. Åka i ett par dagar. Då bromsarna krånglar bak på min bil och inga hyrbilar fanns tillgängliga så fick jag stanna hemma. Lika bra att ta tag i några projekt.
Jag & min älskade syster Pua!
Under veckan vi var på Chappen hade någon gett sig i slag med att försöka stjäla grannens gamla Opel. Den har stått på samma ställe i något år så uppgiften kan inte varit lätt.... Men de försökte och kom bara en kort bit vid stallen. Där blev de tydligen irriterade och slog istället sönder bilen. Kul!?! Eller inte... Hur som helst tog en vän till Lotta tag i det och drog upp bilen till vår stallplan. Där hittade Richard den och tyckte den stod dumt till. Ut i vägkanten i brist på annan plats. Men så idag skulle jag och Erik flytta bilen... Det var ju några hinder som vanligt...
Hjulen var fullt svängda åt höger och rattlåset i. Kort bogserlina fick lösa det. Fullt med glassplitter såväl i som utanpå bilen. Ville ju inte strö glas över hela gården så det fick vi städa bort. Batteriet stod löst utanför så in med det och så iväg. Hjulen snurrade inte så det fick bli släpning. Jag satt beredd med bromsen, mycket annat var inte att göra. Lagom till att bilen kommit igång lite upptäckte jag ett till problem. Takluckan var sönderslagen så glas bokstavligen regnade över mig. Kliade lagom innanför kläderna... Men projektet fortsatte och vi lyckades utan större hinder få tillbaka bilen till platsen den stått på.
Doc och Skip gick fortfarande vid stallet så jag tyckte det var hög tid att ta bort dem till betet igen. Sagt och gjort! De var mer än nöjda att komma dit.
Tornet på Mörby Slott!
Samtidigt ringde syrran och undrade vad jag skulle göra under dagen. Gossarna saknade sin moster. Jag skulle strax köra över den andra 240´n till mamma så vi bestämde oss för att mötas där. Väl där ville gossarna åka och bada. Kosan mot Bygget!
På väg dit ville grabbarna titta på den sönderslagnaa bilen och på väg därifrån höll nästa olycka på att hända. När vi nästan kommit upp till korsningen svängde en mötande bil in på vägen. Vi körde i ca 20kmh så Pua han reagera fort. Den mötande bilen hade betydligt högre hastighet och skar kurvan ordentligt. Inte många centimeter från att fronta! Grabbarna blev lite oroliga men mer än så blev det tack o lov inte.
Bort till badet och väl där blåste det en del. Vi hade med lite fika och satte oss på stranden och njöt av utsikten. Där ligger en gammal eka och grabbarna ville ut och ro. Jag ringde ägaren och vi fick låna båten. Först lämna allt som inte tål vatten, vi vet ju hur det brukar gå när jag hittar på något... Sedan i med grabbarna och ut med ekan. Redan första taget med årorna insåg jag att det skulle bli jobbigt! Ena åran satt nämligen inte fast. Jag och syrran skulle då försöka ro tillsammans... Ni kan ju bara tänka er hur bra det gick. För mycket, för lite, fel håll, styr, nej inte det hållet.... Vi snurrade mest i cirklar och grabbarna ledsnade ganska snart på oss. Vi skrattade oss fördärvade. Jag och syrran är verkligen inte det minsta lika och vi är långifrån överens i de flesta lägen. Men när vi har kul, då har vi riktigt kul! Vi lyckades ro ut ca 50 meter! Mata lite fåglar med bröd och sedan tillbaka. Vinden hade då lagt sig. Denna 100 meters tur tog nämligen ca 30 minuter!!! Det var varmt igen så grabbarna ville bada. Jag har varit sämre de sista två dagarna så jag tyckte det var bäst att låta bli att bada. Men ganska snart kom jag på att jag skulle ta av mig de flesta kläderna. Elliot är nämligen övertygad om att han kan simma! Några minuter senare var det dags. Elliot gick ut för långt. Bråddjup! Han sjönk som en gråsten så det var bara att kasta sig i och simma dit. Ingen skada skedd! Han lyckades hålla andan hela tiden och blev heller inte särskilt rädd. Mest rädd blev nog syrran som var borta vid bilen. Hon hann nog knappt reagera förrän jag hade fiskat upp honom men det behövs inte många tusendelssekunder för att hinna bli rädd. Elliot tyckte ganska snart att det var bra för nu badade ju moster ändå!!! Och det var ju sant. Jag var redan blöt så nu hade jag all anledning att fortsätta bada!
Östra Flygeln!Efter bad kom vi på att vi skulle åka till Mörby slott. Legenden talar om spöken och grabbarna var nyfikna. Så in med alla och iväg. Väl där får man gå en bit för att ta sig till ruinen. Syrran blev lite nödig när hon upptäckte att vi gick i en kohage... Kossorna brydde sig inte en sekund om oss men det trodde hon. Ruinen var bitvis väldigt välrestaurerad men bitvis var det osäkert. Ibland fick vi vända i rummen när man såg hur stenarna hängde i taket. Våningarna var inte heller helt trygga att gå på. Men så vackert!!! Jag och Pua kunde nästan höra hästarnas hovar och allt liv och rörelse som en gång varit där. Jag skulle ge mycket för att få se hur det verkligen var på den tiden! Underbar utsikt över sjön och platsen kunde inte vara bättre vald!
Utsikten över sjön vid Fasterna!
Utsikten över sjön vid Fasterna!När vi skulle gå därifrån var Elliot riktigt trött. Vi, jag och grabbarna, bestämde oss för att vara lite olydiga och ta den olovliga korta vägen tillbaka medan syrran gick deen längre för att hämta bilen. Elliot var inte alls pigg, precis som mina lungor. Den tunga mögliga luften gjorde inte andningen lättare. Men den sista biten fick jag bära honom. Sedan in till Rimbo och äta. På väg mot Rimbo, på en smal kringlig väg, möter vi än en gång en dåre. Hög hastighet på fel sida av vägen. Inte lika nära olycka denna gång men det är ändock obehagligt med barnen i bilen! Att folk har så bråttom till döden? Det enda vi alla helt säkert kommer möta förr eller senare!
Elliot hugger in på Pasta Bolognese!Vet inte vad den hette, men det är helt klart den bästa resturangen jag ätit på i Rimbo. Vid centrum ligger den iallafall. Trevlig service och god mat. Visserligen sallad som inte är så lätt att misslyckas med men grabbarna åt pastarätter som var väldigt vällagade. En riktigt mysig stund blev det! Beröm till servitören och så hemåt. Lite lek hos mig och sedan var det dags för grabbarna att åka hem och sova.
Amanda har varit iväg till Power Meet i helgen och haft riktigt kul. Dock hade hon glömt sin nyckel. Jag och Agneta kom fram till att hon fick bo hos mig så länge men Amanda hade en annan lösning. Klättra in genom fönstret går också. Jag hade gjort detsamma så jag kan inte annat än skratta. Allt går att lösa!
Det var ännu en dag och avsnitt i "Dårarnas Paradis"! Eller som syrran föreslog att vi skulle kalla det: "Det hade varit ett paradis om det inte vore för Dårarna"!
Puss o Kram från
lilla jag....
2009-07-04
Sommaren är här!
Det har verkligen varit underbart väder sista två veckorna. Det har säkert ni också märkt av. Väl hemma har hästarna lite välförtjänt vila. de ser så förnöjda ut i hagen och trivs trots värmen tack vare hjorthornsoljan!
Själv skulle jag ha semester fram till torsdag nästa vecka men icke. Blev inringd för igår och idag. Men det är bara bra. Då kan jag med gott samvete vara ledig vid ett senare tillfälle. Dock var det kanskee inte så smart att arbeta i dammiga miljöer så snart. Det kändes av ganska ordentligt igår kväll och idag.
Nytt uppdrag på onsdag. Ska arbeta med ungdomar på ett hem i närheten. kul med något nytt! Ser fram emot ett samarbete där!
Efter hemkomsten ville inte oroskänslan lägga sig riktigt och igår var det dags igen. Agneta halkade på ett berg och bröt (!) benet strax ovanför fotleden. Operation idag och prognosen är god. men så typiskt! I denna värme och alla planer hon hade! Många kramar till Dig!
Väl hemma var rastlösheten på plats igen. Hade just börjat landa här och så åker jag till Chappen. Såklart sätter vandrarnerven in igen. Samma stund jag kom innanför dörren ville jag iväg igen. Helst med både Filip och hästarna! Ingen panik! Jag ska inte flytta. Om det skulle vara aktuellt så säger jag till....
Idag fick gossarna sina presenter från Chappen! Snacka om världens bästa moster! I ca 3 sekunder... Sedan var det bara gevären, pistolerna, knallpulvret och Lucky Luke kläderna som gällde! Sjövilda pangade de allt de såg! Inte minst moster....
Det var nog det mesta för nu... Finns mer att berätta men det tar vi en annan dag....
Puss o kram
Själv skulle jag ha semester fram till torsdag nästa vecka men icke. Blev inringd för igår och idag. Men det är bara bra. Då kan jag med gott samvete vara ledig vid ett senare tillfälle. Dock var det kanskee inte så smart att arbeta i dammiga miljöer så snart. Det kändes av ganska ordentligt igår kväll och idag.
Nytt uppdrag på onsdag. Ska arbeta med ungdomar på ett hem i närheten. kul med något nytt! Ser fram emot ett samarbete där!
Efter hemkomsten ville inte oroskänslan lägga sig riktigt och igår var det dags igen. Agneta halkade på ett berg och bröt (!) benet strax ovanför fotleden. Operation idag och prognosen är god. men så typiskt! I denna värme och alla planer hon hade! Många kramar till Dig!
Väl hemma var rastlösheten på plats igen. Hade just börjat landa här och så åker jag till Chappen. Såklart sätter vandrarnerven in igen. Samma stund jag kom innanför dörren ville jag iväg igen. Helst med både Filip och hästarna! Ingen panik! Jag ska inte flytta. Om det skulle vara aktuellt så säger jag till....
Idag fick gossarna sina presenter från Chappen! Snacka om världens bästa moster! I ca 3 sekunder... Sedan var det bara gevären, pistolerna, knallpulvret och Lucky Luke kläderna som gällde! Sjövilda pangade de allt de såg! Inte minst moster....
Det var nog det mesta för nu... Finns mer att berätta men det tar vi en annan dag....
Puss o kram
2009-07-01
Hjälp mig!
För alla Er som nu varit med ett tag eller just kommit in i svängen, kan inte ni maila över Era funderingar och värderingar? Frågor om hästarna, träningen, relationen? Dela med Er av Era värderingar och berätta hur Ni tänker. Jag vill gärna ha nya aspekter att klura över.
Ni som var nya på RHC, vad tycker ni om sporten, tävlingen, hanteringen av hästar och boskap? Såg Ni något Ni reagerade över? Positivt som negativt, glatt eller tråkigt?
Rescue Team, vad har Ni för tankar kring eventet, sporten, ryttarna, hästarna?
Anledningen att jag frågar är att det oftast kommer de klaraste aspekterna från den utan förutfattade meningar.
Det är bara att maila till jossan@eternalride.com så blir jag jätteglad!
Kramar till Er alla!
Ni som var nya på RHC, vad tycker ni om sporten, tävlingen, hanteringen av hästar och boskap? Såg Ni något Ni reagerade över? Positivt som negativt, glatt eller tråkigt?
Rescue Team, vad har Ni för tankar kring eventet, sporten, ryttarna, hästarna?
Anledningen att jag frågar är att det oftast kommer de klaraste aspekterna från den utan förutfattade meningar.
Det är bara att maila till jossan@eternalride.com så blir jag jätteglad!
Kramar till Er alla!
Mission Accomplished!
Mitt mål med min ritt med Curt förra året var att påverka EN enda person till mildare hantering av hästen. En enda! Nu har det visat sig att vi lyckats påverka betydligt fler! Om ni bara visste vilken underbar känsla det är!!! Fyra minuter från mig och Curt har förbättrat situationen för så många. Det är betydligt mer än jag någonsin vågade hoppas på. Lilla jag och min lilla guling som ingen ville ha från början.
På RHC hade man nu anordnat en Non Bridle Cutting. Tre ryttare var med och gjorde enastående prestationer! Vilken skillnad på hästarna! Hästarna var betydligt mjukare och tryggare utan bett i munnen och hade nog riktigt kul på banan. Skillnaden mellan bett och inte bett var markant. Scoren ökade med flera poäng per ekipage. Kan det bli mycket tydligare?
Göran Åkerström var involverad i att utse tävlingens mjukaste koryttare. Vet inte allt bakom detta men det hela handlade om att belöna den som hanterade häst och boskap på ett mjukt och vänligt sätt. Bäst av dem alla var Bella! Hon vann utmärkelsen och var väl förtjänt den äran! Stort grattis! Och dessutom vann Bella och Kerstin Team Sortingen! Ännu ett stort grattis!!!
Min Freestyleritt var inte alls vad den borde varit men jag tror och hoppas att budskapet gick fram. Jag hade iallafall en otrolig upplevelse med mina älskade hästar!
Jag är så fruktansvärt less på allt våld i dagens samhälle. Våld mot djur, barn, ungdomar & vuxna! Hot, krig, missnöje, aggressivitet, missbruk m.m. Till ingen nytta! Varför inte se saker från den positiva sidan och göra livet till en trevlig upplevelse? Jag är fast besluten att försöka upprätthålla en positiv inställning och leva glatt i ur och skur. No more disapointments!
Tack till alla Er som uppmärksammat våldet och vänt det ryggen! Ni gör en enastående prestation! Hjälp mig nu att hjälpa andra till antivåldmetoder med kärlek och känsla! Tillsammans kan vi göra en stor förändring!!!
Nu ska jag fundera ut ett nytt mål..... Kramar
På RHC hade man nu anordnat en Non Bridle Cutting. Tre ryttare var med och gjorde enastående prestationer! Vilken skillnad på hästarna! Hästarna var betydligt mjukare och tryggare utan bett i munnen och hade nog riktigt kul på banan. Skillnaden mellan bett och inte bett var markant. Scoren ökade med flera poäng per ekipage. Kan det bli mycket tydligare?
Göran Åkerström var involverad i att utse tävlingens mjukaste koryttare. Vet inte allt bakom detta men det hela handlade om att belöna den som hanterade häst och boskap på ett mjukt och vänligt sätt. Bäst av dem alla var Bella! Hon vann utmärkelsen och var väl förtjänt den äran! Stort grattis! Och dessutom vann Bella och Kerstin Team Sortingen! Ännu ett stort grattis!!!
Min Freestyleritt var inte alls vad den borde varit men jag tror och hoppas att budskapet gick fram. Jag hade iallafall en otrolig upplevelse med mina älskade hästar!
Jag är så fruktansvärt less på allt våld i dagens samhälle. Våld mot djur, barn, ungdomar & vuxna! Hot, krig, missnöje, aggressivitet, missbruk m.m. Till ingen nytta! Varför inte se saker från den positiva sidan och göra livet till en trevlig upplevelse? Jag är fast besluten att försöka upprätthålla en positiv inställning och leva glatt i ur och skur. No more disapointments!
Tack till alla Er som uppmärksammat våldet och vänt det ryggen! Ni gör en enastående prestation! Hjälp mig nu att hjälpa andra till antivåldmetoder med kärlek och känsla! Tillsammans kan vi göra en stor förändring!!!
Nu ska jag fundera ut ett nytt mål..... Kramar
Ranch Horse Classic 2009!
Ja, då var tyvärr RHC slut än en gång. Som vanligt hann jag inte hem förrän jag längtar till nästa år. Det är bara att konstatera igen, Årets Bästa Vecka!!!
För varje år åker vi ner en dag tidigare, allt för att få ytterligare en dag på Chappen. I år startade resan redan på söndagen. Förberedelserna gick inte helt enligt planerna då inte alla i teamet anslöt sig som planerat. Teamet var inte det samma i år då många fått förhinder utan inhöll fyra 15åringar, jag och Erik. Amanda och jag slet dock på och hann bli klara under lördagen så att resan kunde avgå söndag morgon. Klockan 9.00 var alla hästar, ungdomar, alla packning och mat lastad och vi bar iväg.
Tråkigt nog hade jag en känsla av att något skulle hända och denna känsla besannades alldeles för snart. Strax innan Sillekrog ropade ungdomarna att det luktade rök bak i bodelen. Direkt tittade jag bakåt och en rökpelare kom upp från batterilådan. Jag sa åt Marcus att slita loss alla kablar han fick tag i och stannade sedan bussen. "Ut med ungdomarna och Filip" var min första tanke. Jag bad dem förbereda sig på att utrymma hästarna och gick sedan in med igen. Röken var tät och frätande men jag var tvungen att försöka få stopp på det. Erik kom in efter en stund och hjälpte till. Ganska snart var krisen över och vi kunde inte mer göra än att vänta ut röken.
Då vi stog väldigt olämpligt till på E4an fick alla ungdomar och Filip åka med Erik och jag tog bussen till Sillekrog. Där upptäckte vi att avgassystemets sista rör lossnat och fick demontera det. Ville inte prova stavhopp med lastbil...
Så snart röklukten vädrats ur åkte vi vidare. Vi kände alla av röken i luftvägarna så jag ringde Giftinformationscentralen. Fick då ganska tydliga råd på vad vi skulle hålla koll efter så att ingen av ungdomarna skulle ta skada.
Framåt eftermiddagen kom vi fram till High Chapparal och ungdomarna var nästan lyriska. Ganska snart hade vi byggt en hage, släppt ut hästarna och ordnat oss en tillfällig campingplats. Därefter åkte vi till Dilligensen och åt pizza. Efter lite ridning och mys vid bussen kröp vi alla trötta ner och somnade.
Måndagen och tisdagen spenderades ömsom med ridning och ömsom med Chappenbesök. Hästarna gick riktigt super och vår kommunikation var på topp. Amanda åkte för första gången tåget på Chappen och vi alla skrattade gott! Hon blev så rädd att hon ramlade ner på golvet! Måndagskvällen värmdes av en brasa i "Filmbyn" på Chappen. På tisdagen kom Camilla med tåg från Stockholm och vi fick skratta lika mycket åt henne på tåget! De har verkligen nerverna på utsidan, Amanda och Camilla, när det gäller sådant. Varje dag växte mer och mer av RHC fram och funktionärerna slet verkligen för att lyckas ge oss tävlande den bästa tänkbara tävlingen de kan. På tisdagen bestämde sig Mi, som först inte skulle åka i år, att hon ändock skulle komma ner. Jag blev jätteglad då Mi för det första är en av mina absolut bästa vänner och för det andra kan hålla koll på mig när jag missköter mig själv! Det var större behov än vanligt av det i år...
Marcus började bli lite krasslig på tisdagen och vi alla kände av att allt inte stod rätt till. På onsdagen ramlade de flesta in och vi fick vår vanliga campingplats och stallen blev klara. Allt var i sin ordning och vi var alla redo för att tävlingarna skulle börja.
Torsdagen började med Pole Bending, Amanda och Pelles första start. Pelle var väldigt lugn och tog det hela med ro. Han tände inte ens till utan promenerade lugnt runt banan och kammade hem en tredjeplacering! Verkligen duktigt av dem. Och framförallt så gjorde de den mjukaste ritten! Inget rycka och slita och inga sporrar hackandes mellan revbenen!
På eftermiddagen var det dags för mig och alla hästarna. Jag var dock inte i det skick jag borde och hästarna kände det direkt. Curt och Kick It var inte alls som de brukar och jag var först väldigt konfunderad över varför. Att jag inte lär mig!?!? De känner mig bättre än vad jag själv gör! Jag fick allt svårare att andas men det kunde jag ju inte erkänna. Jag skulle ju tävla. Efter att ha kämpat emot och hemlighållt det hela för Mi ett par timmar blev jag avslöjad. Mi gick och hämtade Thomas från Rescue Team och strax efter att hon gått kunde jag knappt andas längre. Inga knep fungerade och det blev bara värre. De var alla överens om att jag skulle åka in. Jag var inte av samma åsikt men då jag inte kunde prata så var det bara att lyda. All energi och koncentration gick åt till att andas. Det fick helt enkelt bli som de ville, ambulans till Värnamo Lasarett. Det jag inte visste då, men fick berättat för mig i efterhand, var att Filip sprungit efter när jag åkte. Min älskade lilla hund! Ingen är mer trogen än han!!!
Väl på sjukhuset fortsatte galenskaperna. Det diskuterades vilt fram och tillbaka om vad och hur saker skulle göras, de tröck i mig sprutor utan förberedelse, blandade ihop informationen, kallade in specialister av olika slag och allt var ett enda kaos. När jag då satt där på britsen med stora svårigheter att andas in kom läkaren och ville lyssna på lungorna. Det i sig är inte konstigt men när hon sedan säger "Ta ett djupt andetag" så hade jag kunnat ramla av britsen. Jag försökte varje sekund att få i mig mer luft men det gick inte. Det var ironiskt nog just den anledningen jag satt där av.... Läkaren upprepade sig " Dumåste ta ett djupare andetag"! Jag hade då så svårt att andas att jag inte ens kunde tala om för henne att jag inte kunde andas bättre. Skulle jag skratta eller gråta?!?
Därefter kom Mi på att hon var hungrig. Inte konstigt då vi inte ätit på hela dagen. Efter att vi skramlat ihop de kontanter vi hade med gick hon ut i korridoren för att fråga sköterskan var det fanns något att handla. "Dunk" sa det, så hade Mi svimmat igen! Hon har en förmåga att göra det ibland och gärna när vi är på tävlingar. Det är inget farligt, såtillvida att hon inte slår sig i fallet, utan bara att ta det lite lugnt en stund så är hon igång igen. Så snart jag hörde dunsen och reaktionen från sköterskan förstod jag vad som hänt. Bort med alla grejor, mask och slangar och ut till henne. Jag lyckades väsa fram något med att hon brukar svimma och att det inte är någon fara. Men ett visst kaos hade redan utbrytit. De måste ju ha undrat vad det var för typer som kommit till Småland!!!
Därefter kom diskussionen om inläggning. De ville så klart ha kvar mig på intensiven men det ville inte jag. Fredag hade det hunnit bli och det var Freestyle Reining till kvällen! Många hade väntat på att få se mig och Curt och jag hade definitivt väntat på att få rida! Andas det kunde jag göra en annan dag... Ja, jag vet, dum som få, men passion är passion....
Då regler, team, ordning och annat i lägret inte riktigt fungerat som det skulle kände jag en hopplös situation även vad gällde den biten. Jag kunde inte bara lämna fyra femtonåringar, fyra hästar och en hund vind för våg utan att veta att allt skulle skötas. Vet inte om någon förstår mig där men jag kunde inte avgå från ansvaret!
Jag släpptes efter lungröntgen och otaliga protester. Hem och vila en stund och sedan igång igen. Försöka reda ut en hållbar struktur inför kvällen och allt runt omkring. Samtidigt försöka backa Amanda med allt stöd hon behövde och förbereda henne inför Barrel Race och Freestyle Reining.
Framåt kvällen började planeringen ta sig men jag var inte i det skick jag borde. Dum som jag var vägrade jag lyssna på någon, Funktionärer, Göran Åkerström, Rescue Team, Mi, Jill, Amanda, Camilla, Filip eller mig själv. Fast besluten att fullfölja mitt projekt fick jag lägga om hela planeringen med hästarna och istället helt improvisera. Jag visste att energin och andningen inte skulle räcka så långt så jag tog helt enkelt in alla hästarna på en gång. Behöver jag berätta mer?
Större delen av denna resa är ett töcken med oklara minnen och förvirrad närvaro. Jag har svårt att komma ihåg dagar, tidsbegrepp, händelser och mycket annat. Inte minst Freestylekvällen. Många pikar har det hunnit bli från vänner av det motsatta könet att jag inte ska klä av hästarna utan istället klä av mig själv. Jag har väldigt svårt för att göra någon "Malin Bayard-grej" då jag inte tycker underkläder har med djur att göra men något kul var jag tvungen att hitta på. Jag började hur som helst med Lucy till Get Of My Back-Bryan Adams. Lucy som alltid är förvirrad fick ju knappast mer ordning när jag var helt lost! Hur skulle den lilla tjejen kunna ta två jobb när hon inte ens kan hålla ordning på ett? Hon var tapper och gjorde vad hon klarade. Jag minns mest hur jag kämpade för att inte ramla av. Därefter klädde jag av mig en klänning. Många trodde nog något annat, men under den första fanns klänning nummer två. Upp på Kick It till Where were you when the world stopped turning - Alan Jackson. Kick It kändes väldigt taggad men bromsade upp så snart hon kände hur dålig jag var. Hon ställde verkligen upp och försökte gå emot sin egen vilja, gå långsamt och ta såväl sitt eget som mitt jobb. Jag kände redan innan ritten att jag inte skulle klara mig med bara halsring så det fick bli grimma också. Jag använde dem båda men inte för Kick Its skull utan bara min egen.
När jag var klar med Kick It började kroppen säga upp sig ordentligt. Jag ville vila längre men visste att Rescue Team var mer än beredda att bära mig av banan när gränsen var nådd. Vägrade visa, upp på benen och så av med den sista klänningen. Där under hade jag mammelucker och linne. Har ingen aning om någon uppfattade det hela men tanken var god iallafall. När jag kom fram till Curt borde jag reagerat men jag var lika dum nu som innan. Curt försökte stoppa mig från att rida. Han blockade mig och försökte få mig att inse vad han redan visste. Han visste att jag inte skulle klara vår uppgift. Helt otrolig häst!!! Jag övertalade honom, satte på halsremmen och hoppade upp. Vad som sedan hände är ett frågetecken. Vad jag minns är en helt annan sak än vad som visades på filmen. Hur som helst så lyckades Curt ta oss genom piaff, spinn, volter, byten och stop. Jag minns att jag höll på att ramla flera gånger men han fångade upp mig. Avslutningsvis tog jag åter båda tjejerna som handhästar. Sedan minns jag bara hur jag skakade och kämpade med andningen. Har sällan eller aldrig varit så förvirrad! Jag minns inte och det händer verkligen inte ofta!
En start efter mig var det Amandas tur. Pelle var taggad och ville bara springa! Ingenting blev som det var tänkt men de hade så kul tillsammans! Och så söta ihop!!! Helt underbara!
Lotta och Jill tror jag tog hand om hästarna, själv fick jag sitta i tältet hos Rescue Team. Efter någon timme kom jag på att Fredrik skulle varit med på banan. Det gick mig helt förbi därinnne så han fick istället göra ett eget nummer efter att klassen var slut. Han var riktigt duktig och gjorde en sprakande show med eldstaven! Själv lyckades jag bli lurad. Micke(?) tror jag han heter ( var med vid lägret i lördags ) kom fram till mig när jag satt i tältet och frågade snällt " Men nu kan du väl ändå lova att du inte ska rida mer idag?" "Ja, det kan jag göra" svarade jag utan att tänka. Kvällen var ju här så..... "Vänta lite, vad är klockan förresten?" fortsatte jag. "Ha ha efter tolvslaget...." svarade Micke(?). Det var en bedrift av honom att lyckas få mig av banan en hel dag! En slug räv lurade en annan slug räv.... ;) ha ha
Rescue Team körde sedemera ner mig och de andra till lägret och vi alla hoppades på en lugn natt. Jensa och Mi, som hade hunnit bli riktigt rökallergisk, valde att åka hem kort efter min ritt.
Jag hann inte mycket mer än ner till bussen innan första hostattacken satte stopp igen. Underbara Eva kom genast över med medicin. Tyvärr var det redan för långt gånget och jag fick inte i mig någonting. De helt fantastiska Rescue Team fick rycka ut igen! Thomas och en otroligt rar kvinna körde in mig till Värnamo igen. Marcus följde med som röstresurs. På sjukhuset var det inte längre diskussion om inläggning. Det var en självklarhet och jag hade inte mycket att säga emot. Marcus fick såklart inte följa med och skulle hem igen men ingen gick att nå! Erik som var den enda övriga vuxna i lägret hade druckit men han kanske iallafall kunde få tag i någon som kunde köra. Men han svarade inte. Sjukhuspersonalen jagade på och ville få in mig på intensiven snarast möjligt. Jag försökte få dem att förstå att jag inte bara kunde lämna Marcus vind för våg i Värnamo själv utan telefon, pengar eller någon att vända sig till. De hade inte mycket till förståelse över det och jag ringde som en galning för att få tag i någon. Till slut fick jag ge upp och Marcus fick alla telefonnummer som kunde behövas.
Efter någon timme fick jag information om att någon ung kille hade kommit och hämtat Marcus. Min telefon hade sjukhuspersonalen stängt av och koden fanns i lägenheten i Finsta. Vem hade hämtat Marcus och var var han nu? Inte förrän på dagen fick jag veta. Då hade jag också hunnit bli sämre och förflyttad med ambulans till Jönköpings Lasarett och hunnit bli bättre igen. Någon gång på eftermiddagen kollade de mina luftvägar med kamera igen och kom fram till att jag var på väg åt rätt håll. Jag fick dock ansträngningsförbud i minst en vecka... Jag skulle snart få åka hem! Skönt! Men vem kan köra.....
Medan jag väntade hann jag få kontakt med en gammal herre utanför sjukhuset. Han ställde till det lite för sig själv och jag hjälpte honom tillrätta igen. Han var så tacksam och det gladde mig djupt att kunna förhöja hans dag! Han menade att han skulle må gott länge när jag varit så snäll! Söt farbror!
Några timmar senare hämtade Erik och Jill mig och så ner till Chappen igen.
Amanda gjorde en ritt på lördagen och en på söndagen. Båda ritterna var väldigt mjuka och fina. Inga placeringar men såväl Amanda som Pelle var nöjda med sina insatser!
På söndagen bad jag Robban att lämna en hälsning från mig via speakern. "Ett stort och varmt tack till hela Team RHC,Deltagare, Rescue Team och alla andra som hjälpt mig denna helg!!!"
Veckan kom att kantas av problem och tråkigheter MEN! Det är ingenting mot den enorma uppbackning, stöd, hjälp, vänlighet, engagemang, välvilja, omtanke och kärlek som såå många har visat! Det värmer så mycket att se hur många underbara människor jag hade runt mig på Chappen!!!!!
Utan inbördes ordning och tyvärr utan alldeles för många namn ska jag försöka nämna ER!
Amanda Segerström, Camilla Eriksson, Marcus Peterson, Fredrik Tillberg, Mi Björk, Jill Fylking, Lotta Hansen, Ola, Erik, Åke Degerman, Göran Åkerström, Robban och speakerteamet, Sekreteriatteamet, Banpersonalen, Gatepersonalen, Sven och Lilian och stallteamet, Familjen Hoas, Utställare, High Chapparals personal, Familjen Heaps, Eva, Bella, Kjelle, Nielsen, Magnus Nilsson, Leif Norberg, Michelle, Nadja, Micke, Kerstin, Richard, Ellen, Bellas lillasyster, Sofie och Ann, Malin, Lena, Vonne, Sjuksyster på Chappen, Marianne med familj, Thomas och Mia, och många många fler som jag tyvärr inte minns namnen på!
Ett särskilt stort tack till SweVo-FERT Rescue Team! Thomas för ditt stora hjärta, Micke för att höll ordning på mig, Henrik, Jens och Micke(?) för Er humor och omtanke och minst lika mycket till resten av er som jag tyvärr inte lärde mig namnen på!
Lördagen är ganska suddig i minnet men på kvällen kom Rescue Team över bland annat för att se hur jag mådde. Vi kom fram till att skratt och hostningar var förbjudet då jag genast blev sämre av det. Och vad gjorde vi sedan? Skrattade halva natten. Tjejerna var övertrötta och jag lät som en hes Kalle Anka eller något. Alla pratade glatt och om jag försökte väsa fram något så tystnade alla. "Sssch! Hon försöker säga något!" Jag väste fram det jag skulle och någon annan fick upprepa så alla skulle höra. Kanske inte låter så kul men det var riktigt tragikomiskt! Det var riktigt härliga Laholmspojkar och vi skrattade gott åt helgen Murpys Law!
Söndag var det dags att tömma boxar och börja planera för hemresa. Amanda, Camilla och jag satte igång. Efter en stund kom Marcus och Fredrik och hjälpte till. Sent på kvällen kunde vi släppa ut hästarna i hage och resten av kvällen grillade vi all mat vi hade kvar. Det var en hel del visade det sig så vi tog med en hel kasse med mat till Vildhästen där det som var hungriga fick äta. Kvällen fylldes av skratt och roliga historier och vi somnade sedan årets sista kväll på Chappen!
På måndagen åkte vi sista tågrundan och skulle sedan packa ihop lägret. Vid 15 tiden var aallt åter lastat och vi begav oss hemåt. Vi kom upp förbi Jönköping så var det dags för nästa bekymmer. Lastbilen var på väg att koka. Vi fick stanna vi Braehus och tack och lov så räckte det med att fylla på vatten. Efter mat och lite paus fortsatte färden norrut. Vid 22 tiden var vi alla väl hemma och hästarna i hagen. Alla var trötta och slitna men ändock riktigt nöjda! En riktigt rolig vecka var nu över....
Idag har vi börjat sanera allt efter resan men det är ett projekt för sig... Jag tog också in alla som var med vid kabelbranden till sjukhuset och kollade upp så ingen annan hade några bekymmer. Alla mådde bra och har klarat sig fint!
Familjen har nu också fått tillökning. Lollo födde imorse ett välskapt och friskt litet stoföl. Inga vita tecken och troligen blivande skimmel. Lollo är orolig när vi är i närheten men de båda mår väldigt väl!
Nu är det dags att krypa ner och försöka krya på sig lite till!
Än en gång,
STORT, VARMT & HJÄRTLIGT TACK TILL ER ALLA!!!!!!
Många kramar
För varje år åker vi ner en dag tidigare, allt för att få ytterligare en dag på Chappen. I år startade resan redan på söndagen. Förberedelserna gick inte helt enligt planerna då inte alla i teamet anslöt sig som planerat. Teamet var inte det samma i år då många fått förhinder utan inhöll fyra 15åringar, jag och Erik. Amanda och jag slet dock på och hann bli klara under lördagen så att resan kunde avgå söndag morgon. Klockan 9.00 var alla hästar, ungdomar, alla packning och mat lastad och vi bar iväg.
Tråkigt nog hade jag en känsla av att något skulle hända och denna känsla besannades alldeles för snart. Strax innan Sillekrog ropade ungdomarna att det luktade rök bak i bodelen. Direkt tittade jag bakåt och en rökpelare kom upp från batterilådan. Jag sa åt Marcus att slita loss alla kablar han fick tag i och stannade sedan bussen. "Ut med ungdomarna och Filip" var min första tanke. Jag bad dem förbereda sig på att utrymma hästarna och gick sedan in med igen. Röken var tät och frätande men jag var tvungen att försöka få stopp på det. Erik kom in efter en stund och hjälpte till. Ganska snart var krisen över och vi kunde inte mer göra än att vänta ut röken.
Då vi stog väldigt olämpligt till på E4an fick alla ungdomar och Filip åka med Erik och jag tog bussen till Sillekrog. Där upptäckte vi att avgassystemets sista rör lossnat och fick demontera det. Ville inte prova stavhopp med lastbil...
Så snart röklukten vädrats ur åkte vi vidare. Vi kände alla av röken i luftvägarna så jag ringde Giftinformationscentralen. Fick då ganska tydliga råd på vad vi skulle hålla koll efter så att ingen av ungdomarna skulle ta skada.
Framåt eftermiddagen kom vi fram till High Chapparal och ungdomarna var nästan lyriska. Ganska snart hade vi byggt en hage, släppt ut hästarna och ordnat oss en tillfällig campingplats. Därefter åkte vi till Dilligensen och åt pizza. Efter lite ridning och mys vid bussen kröp vi alla trötta ner och somnade.
Måndagen och tisdagen spenderades ömsom med ridning och ömsom med Chappenbesök. Hästarna gick riktigt super och vår kommunikation var på topp. Amanda åkte för första gången tåget på Chappen och vi alla skrattade gott! Hon blev så rädd att hon ramlade ner på golvet! Måndagskvällen värmdes av en brasa i "Filmbyn" på Chappen. På tisdagen kom Camilla med tåg från Stockholm och vi fick skratta lika mycket åt henne på tåget! De har verkligen nerverna på utsidan, Amanda och Camilla, när det gäller sådant. Varje dag växte mer och mer av RHC fram och funktionärerna slet verkligen för att lyckas ge oss tävlande den bästa tänkbara tävlingen de kan. På tisdagen bestämde sig Mi, som först inte skulle åka i år, att hon ändock skulle komma ner. Jag blev jätteglad då Mi för det första är en av mina absolut bästa vänner och för det andra kan hålla koll på mig när jag missköter mig själv! Det var större behov än vanligt av det i år...
Marcus började bli lite krasslig på tisdagen och vi alla kände av att allt inte stod rätt till. På onsdagen ramlade de flesta in och vi fick vår vanliga campingplats och stallen blev klara. Allt var i sin ordning och vi var alla redo för att tävlingarna skulle börja.
Torsdagen började med Pole Bending, Amanda och Pelles första start. Pelle var väldigt lugn och tog det hela med ro. Han tände inte ens till utan promenerade lugnt runt banan och kammade hem en tredjeplacering! Verkligen duktigt av dem. Och framförallt så gjorde de den mjukaste ritten! Inget rycka och slita och inga sporrar hackandes mellan revbenen!
På eftermiddagen var det dags för mig och alla hästarna. Jag var dock inte i det skick jag borde och hästarna kände det direkt. Curt och Kick It var inte alls som de brukar och jag var först väldigt konfunderad över varför. Att jag inte lär mig!?!? De känner mig bättre än vad jag själv gör! Jag fick allt svårare att andas men det kunde jag ju inte erkänna. Jag skulle ju tävla. Efter att ha kämpat emot och hemlighållt det hela för Mi ett par timmar blev jag avslöjad. Mi gick och hämtade Thomas från Rescue Team och strax efter att hon gått kunde jag knappt andas längre. Inga knep fungerade och det blev bara värre. De var alla överens om att jag skulle åka in. Jag var inte av samma åsikt men då jag inte kunde prata så var det bara att lyda. All energi och koncentration gick åt till att andas. Det fick helt enkelt bli som de ville, ambulans till Värnamo Lasarett. Det jag inte visste då, men fick berättat för mig i efterhand, var att Filip sprungit efter när jag åkte. Min älskade lilla hund! Ingen är mer trogen än han!!!
Väl på sjukhuset fortsatte galenskaperna. Det diskuterades vilt fram och tillbaka om vad och hur saker skulle göras, de tröck i mig sprutor utan förberedelse, blandade ihop informationen, kallade in specialister av olika slag och allt var ett enda kaos. När jag då satt där på britsen med stora svårigheter att andas in kom läkaren och ville lyssna på lungorna. Det i sig är inte konstigt men när hon sedan säger "Ta ett djupt andetag" så hade jag kunnat ramla av britsen. Jag försökte varje sekund att få i mig mer luft men det gick inte. Det var ironiskt nog just den anledningen jag satt där av.... Läkaren upprepade sig " Dumåste ta ett djupare andetag"! Jag hade då så svårt att andas att jag inte ens kunde tala om för henne att jag inte kunde andas bättre. Skulle jag skratta eller gråta?!?
Därefter kom Mi på att hon var hungrig. Inte konstigt då vi inte ätit på hela dagen. Efter att vi skramlat ihop de kontanter vi hade med gick hon ut i korridoren för att fråga sköterskan var det fanns något att handla. "Dunk" sa det, så hade Mi svimmat igen! Hon har en förmåga att göra det ibland och gärna när vi är på tävlingar. Det är inget farligt, såtillvida att hon inte slår sig i fallet, utan bara att ta det lite lugnt en stund så är hon igång igen. Så snart jag hörde dunsen och reaktionen från sköterskan förstod jag vad som hänt. Bort med alla grejor, mask och slangar och ut till henne. Jag lyckades väsa fram något med att hon brukar svimma och att det inte är någon fara. Men ett visst kaos hade redan utbrytit. De måste ju ha undrat vad det var för typer som kommit till Småland!!!
Därefter kom diskussionen om inläggning. De ville så klart ha kvar mig på intensiven men det ville inte jag. Fredag hade det hunnit bli och det var Freestyle Reining till kvällen! Många hade väntat på att få se mig och Curt och jag hade definitivt väntat på att få rida! Andas det kunde jag göra en annan dag... Ja, jag vet, dum som få, men passion är passion....
Då regler, team, ordning och annat i lägret inte riktigt fungerat som det skulle kände jag en hopplös situation även vad gällde den biten. Jag kunde inte bara lämna fyra femtonåringar, fyra hästar och en hund vind för våg utan att veta att allt skulle skötas. Vet inte om någon förstår mig där men jag kunde inte avgå från ansvaret!
Jag släpptes efter lungröntgen och otaliga protester. Hem och vila en stund och sedan igång igen. Försöka reda ut en hållbar struktur inför kvällen och allt runt omkring. Samtidigt försöka backa Amanda med allt stöd hon behövde och förbereda henne inför Barrel Race och Freestyle Reining.
Framåt kvällen började planeringen ta sig men jag var inte i det skick jag borde. Dum som jag var vägrade jag lyssna på någon, Funktionärer, Göran Åkerström, Rescue Team, Mi, Jill, Amanda, Camilla, Filip eller mig själv. Fast besluten att fullfölja mitt projekt fick jag lägga om hela planeringen med hästarna och istället helt improvisera. Jag visste att energin och andningen inte skulle räcka så långt så jag tog helt enkelt in alla hästarna på en gång. Behöver jag berätta mer?
Större delen av denna resa är ett töcken med oklara minnen och förvirrad närvaro. Jag har svårt att komma ihåg dagar, tidsbegrepp, händelser och mycket annat. Inte minst Freestylekvällen. Många pikar har det hunnit bli från vänner av det motsatta könet att jag inte ska klä av hästarna utan istället klä av mig själv. Jag har väldigt svårt för att göra någon "Malin Bayard-grej" då jag inte tycker underkläder har med djur att göra men något kul var jag tvungen att hitta på. Jag började hur som helst med Lucy till Get Of My Back-Bryan Adams. Lucy som alltid är förvirrad fick ju knappast mer ordning när jag var helt lost! Hur skulle den lilla tjejen kunna ta två jobb när hon inte ens kan hålla ordning på ett? Hon var tapper och gjorde vad hon klarade. Jag minns mest hur jag kämpade för att inte ramla av. Därefter klädde jag av mig en klänning. Många trodde nog något annat, men under den första fanns klänning nummer två. Upp på Kick It till Where were you when the world stopped turning - Alan Jackson. Kick It kändes väldigt taggad men bromsade upp så snart hon kände hur dålig jag var. Hon ställde verkligen upp och försökte gå emot sin egen vilja, gå långsamt och ta såväl sitt eget som mitt jobb. Jag kände redan innan ritten att jag inte skulle klara mig med bara halsring så det fick bli grimma också. Jag använde dem båda men inte för Kick Its skull utan bara min egen.
När jag var klar med Kick It började kroppen säga upp sig ordentligt. Jag ville vila längre men visste att Rescue Team var mer än beredda att bära mig av banan när gränsen var nådd. Vägrade visa, upp på benen och så av med den sista klänningen. Där under hade jag mammelucker och linne. Har ingen aning om någon uppfattade det hela men tanken var god iallafall. När jag kom fram till Curt borde jag reagerat men jag var lika dum nu som innan. Curt försökte stoppa mig från att rida. Han blockade mig och försökte få mig att inse vad han redan visste. Han visste att jag inte skulle klara vår uppgift. Helt otrolig häst!!! Jag övertalade honom, satte på halsremmen och hoppade upp. Vad som sedan hände är ett frågetecken. Vad jag minns är en helt annan sak än vad som visades på filmen. Hur som helst så lyckades Curt ta oss genom piaff, spinn, volter, byten och stop. Jag minns att jag höll på att ramla flera gånger men han fångade upp mig. Avslutningsvis tog jag åter båda tjejerna som handhästar. Sedan minns jag bara hur jag skakade och kämpade med andningen. Har sällan eller aldrig varit så förvirrad! Jag minns inte och det händer verkligen inte ofta!
En start efter mig var det Amandas tur. Pelle var taggad och ville bara springa! Ingenting blev som det var tänkt men de hade så kul tillsammans! Och så söta ihop!!! Helt underbara!
Lotta och Jill tror jag tog hand om hästarna, själv fick jag sitta i tältet hos Rescue Team. Efter någon timme kom jag på att Fredrik skulle varit med på banan. Det gick mig helt förbi därinnne så han fick istället göra ett eget nummer efter att klassen var slut. Han var riktigt duktig och gjorde en sprakande show med eldstaven! Själv lyckades jag bli lurad. Micke(?) tror jag han heter ( var med vid lägret i lördags ) kom fram till mig när jag satt i tältet och frågade snällt " Men nu kan du väl ändå lova att du inte ska rida mer idag?" "Ja, det kan jag göra" svarade jag utan att tänka. Kvällen var ju här så..... "Vänta lite, vad är klockan förresten?" fortsatte jag. "Ha ha efter tolvslaget...." svarade Micke(?). Det var en bedrift av honom att lyckas få mig av banan en hel dag! En slug räv lurade en annan slug räv.... ;) ha ha
Rescue Team körde sedemera ner mig och de andra till lägret och vi alla hoppades på en lugn natt. Jensa och Mi, som hade hunnit bli riktigt rökallergisk, valde att åka hem kort efter min ritt.
Jag hann inte mycket mer än ner till bussen innan första hostattacken satte stopp igen. Underbara Eva kom genast över med medicin. Tyvärr var det redan för långt gånget och jag fick inte i mig någonting. De helt fantastiska Rescue Team fick rycka ut igen! Thomas och en otroligt rar kvinna körde in mig till Värnamo igen. Marcus följde med som röstresurs. På sjukhuset var det inte längre diskussion om inläggning. Det var en självklarhet och jag hade inte mycket att säga emot. Marcus fick såklart inte följa med och skulle hem igen men ingen gick att nå! Erik som var den enda övriga vuxna i lägret hade druckit men han kanske iallafall kunde få tag i någon som kunde köra. Men han svarade inte. Sjukhuspersonalen jagade på och ville få in mig på intensiven snarast möjligt. Jag försökte få dem att förstå att jag inte bara kunde lämna Marcus vind för våg i Värnamo själv utan telefon, pengar eller någon att vända sig till. De hade inte mycket till förståelse över det och jag ringde som en galning för att få tag i någon. Till slut fick jag ge upp och Marcus fick alla telefonnummer som kunde behövas.
Efter någon timme fick jag information om att någon ung kille hade kommit och hämtat Marcus. Min telefon hade sjukhuspersonalen stängt av och koden fanns i lägenheten i Finsta. Vem hade hämtat Marcus och var var han nu? Inte förrän på dagen fick jag veta. Då hade jag också hunnit bli sämre och förflyttad med ambulans till Jönköpings Lasarett och hunnit bli bättre igen. Någon gång på eftermiddagen kollade de mina luftvägar med kamera igen och kom fram till att jag var på väg åt rätt håll. Jag fick dock ansträngningsförbud i minst en vecka... Jag skulle snart få åka hem! Skönt! Men vem kan köra.....
Medan jag väntade hann jag få kontakt med en gammal herre utanför sjukhuset. Han ställde till det lite för sig själv och jag hjälpte honom tillrätta igen. Han var så tacksam och det gladde mig djupt att kunna förhöja hans dag! Han menade att han skulle må gott länge när jag varit så snäll! Söt farbror!
Några timmar senare hämtade Erik och Jill mig och så ner till Chappen igen.
Amanda gjorde en ritt på lördagen och en på söndagen. Båda ritterna var väldigt mjuka och fina. Inga placeringar men såväl Amanda som Pelle var nöjda med sina insatser!
På söndagen bad jag Robban att lämna en hälsning från mig via speakern. "Ett stort och varmt tack till hela Team RHC,Deltagare, Rescue Team och alla andra som hjälpt mig denna helg!!!"
Veckan kom att kantas av problem och tråkigheter MEN! Det är ingenting mot den enorma uppbackning, stöd, hjälp, vänlighet, engagemang, välvilja, omtanke och kärlek som såå många har visat! Det värmer så mycket att se hur många underbara människor jag hade runt mig på Chappen!!!!!
Utan inbördes ordning och tyvärr utan alldeles för många namn ska jag försöka nämna ER!
Amanda Segerström, Camilla Eriksson, Marcus Peterson, Fredrik Tillberg, Mi Björk, Jill Fylking, Lotta Hansen, Ola, Erik, Åke Degerman, Göran Åkerström, Robban och speakerteamet, Sekreteriatteamet, Banpersonalen, Gatepersonalen, Sven och Lilian och stallteamet, Familjen Hoas, Utställare, High Chapparals personal, Familjen Heaps, Eva, Bella, Kjelle, Nielsen, Magnus Nilsson, Leif Norberg, Michelle, Nadja, Micke, Kerstin, Richard, Ellen, Bellas lillasyster, Sofie och Ann, Malin, Lena, Vonne, Sjuksyster på Chappen, Marianne med familj, Thomas och Mia, och många många fler som jag tyvärr inte minns namnen på!
Ett särskilt stort tack till SweVo-FERT Rescue Team! Thomas för ditt stora hjärta, Micke för att höll ordning på mig, Henrik, Jens och Micke(?) för Er humor och omtanke och minst lika mycket till resten av er som jag tyvärr inte lärde mig namnen på!
Lördagen är ganska suddig i minnet men på kvällen kom Rescue Team över bland annat för att se hur jag mådde. Vi kom fram till att skratt och hostningar var förbjudet då jag genast blev sämre av det. Och vad gjorde vi sedan? Skrattade halva natten. Tjejerna var övertrötta och jag lät som en hes Kalle Anka eller något. Alla pratade glatt och om jag försökte väsa fram något så tystnade alla. "Sssch! Hon försöker säga något!" Jag väste fram det jag skulle och någon annan fick upprepa så alla skulle höra. Kanske inte låter så kul men det var riktigt tragikomiskt! Det var riktigt härliga Laholmspojkar och vi skrattade gott åt helgen Murpys Law!
Söndag var det dags att tömma boxar och börja planera för hemresa. Amanda, Camilla och jag satte igång. Efter en stund kom Marcus och Fredrik och hjälpte till. Sent på kvällen kunde vi släppa ut hästarna i hage och resten av kvällen grillade vi all mat vi hade kvar. Det var en hel del visade det sig så vi tog med en hel kasse med mat till Vildhästen där det som var hungriga fick äta. Kvällen fylldes av skratt och roliga historier och vi somnade sedan årets sista kväll på Chappen!
På måndagen åkte vi sista tågrundan och skulle sedan packa ihop lägret. Vid 15 tiden var aallt åter lastat och vi begav oss hemåt. Vi kom upp förbi Jönköping så var det dags för nästa bekymmer. Lastbilen var på väg att koka. Vi fick stanna vi Braehus och tack och lov så räckte det med att fylla på vatten. Efter mat och lite paus fortsatte färden norrut. Vid 22 tiden var vi alla väl hemma och hästarna i hagen. Alla var trötta och slitna men ändock riktigt nöjda! En riktigt rolig vecka var nu över....
Idag har vi börjat sanera allt efter resan men det är ett projekt för sig... Jag tog också in alla som var med vid kabelbranden till sjukhuset och kollade upp så ingen annan hade några bekymmer. Alla mådde bra och har klarat sig fint!
Familjen har nu också fått tillökning. Lollo födde imorse ett välskapt och friskt litet stoföl. Inga vita tecken och troligen blivande skimmel. Lollo är orolig när vi är i närheten men de båda mår väldigt väl!
Nu är det dags att krypa ner och försöka krya på sig lite till!
Än en gång,
STORT, VARMT & HJÄRTLIGT TACK TILL ER ALLA!!!!!!
Många kramar
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)