Ett fantastiskt 2010 är slut!

Detta är nog det mest händelserika året i mitt liv. Till att börja med var det massor av jobb, jobb och jobb. Detta fortsatte genom hela året. Curt blev sämre och sämre och vintern var hård och kall. Isoleringen var långt ifrån tillräcklig och Filips vatten frös på golvet. Tacka vet jag värmemadrass i sängen. Eller kanske jag borde säga vi. Jag fick nämligen inte plats på den för djuren skulle ha den. Det blev till att köpa en till så djuren fick en egen.

Våren närmade sig och med den alla projekt. Att få rinnande vatten stod högt på listan! Sagt och gjort. Att få in el i stallet var nästa. Check. Planering och träning inför årets tävlingar. Amanda behövde en ridbana. jaha, då bygger vi en. 28x45 meter hann vi med. Samtidigt byggnationer. Mycket trä och många spik blev det. Mitt under detta kaos hördes ett litet pip. Skruttis hade fått en enda liten kattunge. Så söt, så tjock.

Årliga höjdpunkten Chappen stod för dörren och för första gången fick inte min älskade Curt följa med. Han var sgs blind och var inte alltid trygg hemma så det fanns inte en chans att jag ville utsätta honom för att åka iväg då. Kick It o Lucy skulle få åka med. Sture blev dålig två veckor innan avfärd. Han tycktes bli bättre men dagen innan avresa var han spårlöst försvunnen. Troligen reste han till katthimlen då han aldrig mer syntes till.

Magen började bråka och snart så illa att jag blev sjukskriven. Försökte på alla sätt bli bättre och gården stod still. I augusti började det ta sig lite och allt satte fart igen. Jobb, bygge, jobb och bygge. Jag lyckades med en hel del av gårdens projekt med och utan hjälp. Nästa tunga smäll kom. Skruttis blev dålig och jag var tvungen att släppa henne vidare. Kvar fanns mina underbara Cali och Norpan.

Under hösten hände massor på gården, tillsammans med underbara vänner gick det fort. Sadelkammare, boxar, höskulle, fönster, portar, isolerad vattentank, nytt tak, väggar, grund, veranda, förråd och stomme för carport hann vi med. Nya staket var jag tvungen att fixa så de skulle stå inför kommande tuffa vinter. Att få in vatten i stugan var hög prioritet. Sagt och gjort. Jag kunde äntligen duscha hemma!!!

Så i slutet av årets projekt stundade veterinärbesök med den nu "blinda" Curt. Han använde inte längre sin syn och hade ett kraftigt annorlunda beteende. Han använde sig främst av lukt och hörsel och det märktes ingen som helst skillnad om jag täckte för det ena, det andra eller båda ögon. Av allt att dömma var han blind. Så plötsligt hände det omöjliga!!!

Fredag den 22 Oktober 2010 var jag kl 22.00 på väg från gården på Curts rygg. På dagen när jag hade kommit hem från jobbet hade han ett märkligt beteende. Han kunde inte skilja på mig och hästarna och han gick konstant med mulen i backen. Som en spårhund luktade han sig fram. han såg inte träd och annat som kom i hans väg. När han hade ätit kraftfodret följde han efter mig istället för efter Kick It och Lucy. Detta är något Curt bara inte gör. Han följde upp till stallet så jag tänkte att vi provar att rida ut. Han var högst tveksam att gå från gården och jag fick verkligen motivera honom. Var femte meter stannade han och ville vända hem. Efter 150 meter gav jag upp och lät honom gå hem igen. Det gjorde ont i hjärtat och den värsta tanken började ta fäste. Kanske det är dags. Jag grät. Han fick gå ut med de andra och jag lät dem vara ifred.

Under eftermiddagen snöade det och på kvällen blev det stjärnklart med fullmåne. Jag kunde inte låta bli att ta en tur. Först Kick It, underbart! Sedan tänkte jag att jag skulle försöka med Curt. Han har alltid älskat våra månskensritter. Han var högst tveksam de första 300 metrarna. Sedan hände något. Hela hästen sken upp och han ville bara springa. Lyckan sken om hästen och det kändes som att han beslöt sig för att överlåta synen åt mig. Vi var ett och galopperade mellan träden i snön. Tårarna forssade nedför kinderna samtidigt som glädjen var total! Jag vågadeknappt känna känslan, men det kändes som att han såg igen. Det kunde inte vara möjligt så det måste varit att han överlät synen åt mig. Jag var förvirrad. Det kändes så starkt!

Dagen efter red jag ut igen. Denna gång med sällskap. Curt var VILD! Han var som en treåring igen. Totalt sjövild och utan kontroll. Hela hästen strålade av glädje och energin sprudlade i varenda muskel. Jag försökte hålla ner tempot men Curt hade inga som helst planer att ta det lugnt. Det var bara att hänga med. Han exploderade upp i maxhastighet och varje steg var som om det var det första. Han kämpade, sprang och fullkomligt älskade livet! Jag följde chockad med honom. Vad har hänt? Det är verkligen som om han ser igen. Han fortsatte vara lika vild några veckor. Till slut kom han underfund med att han fick leka, fick springa, att jag förstod honom. Han behövde inte hävda sig utan vi kunde bara ha så kul.

Känslan övergick i tro och jag var tvungen att testa. En liten stock i skogen. Inga problem. Han såg den. Några stockar till. Inga problem. In på ridbanan, hinder på 90-100cm. Han såg dem. Han hoppade och han älskade det! Min älskade Curt såg igen!!! Jag kunde inte tro det!

Några dagar senare landade vi, med skräcken i hjärtat, på Ultuna. Veterinärerna var lika chockade de. De hade aldrig sett något liknande. De kunde bara konstatera att hästen nu såg betydligt bättre än förrut. Massa tester och saken är ett faktum. Curt har återfått en normal syn! Vintern kommer vara lek och under våren ska vi sakta testa honom. Förhoppningsvis klarar han åter att gå på kor! Men jag struntar i vilket själv, hans lycka går före allt!

Vintern attakerade oss samma dag och nu ska vi försöka överleva ännu en midvinter. Så efter Curt återkomst är det bestämt. till våren ska banan utvidgas så mycket det går, på med ett rejält trästaket och igång med boskapsarbetet. Sen får vi se när jag har tid att bygga något hus...

Så nu sitter jag här med två sovandes katter och en sovandes hund och ser fram mot det nya årets utmaningar! Gott Nytt År Allesammans!